Tonen i samhällsdebatten har hårdnat.

Om söndagskvällens partiledardebatt i SVT (10/10 2021) var en försmak av vad som komma skall valåret 2022 är det många käftsmällar som står i kö för att delas ut. De intellektuellt hederliga diskussionerna riskerar att förtvina i en kakafoni av anklagelser och försvarstal.

Stundtals en hetsig debatt, ville Sveriges Television göra gällande när det var dags för Aktuellt och halvtidsvila.

Det går att skönmåla debatten med adjektiv som passionerad och lidelsefull. Men man kommer betydligt närmare sanningen om man påstår att några av de åtta partiledarna understundom lät som om de försökte sälja konserverad gröt på Burträsk marknad.

De pratade i munnen på varandra, pratade i munnen på programledarna Anders Holmberg och Camilla Kvartoft. Säkerligen finns det en och annan som lät sig imponeras av det höga tonläget. Andra bytte kanal, eller stängde helt sonika av.

Trist, tråkigt och en hel del annat. För bakom de heta känslorna fanns det politiska klargöranden som är väl värda att notera.

Till exempel: Välkommen in i den konservativa värmen Jimmie Åkesson. Den dörr som Moderaterna och Kristdemokraterna tidigare gläntat på öppnades nu helt. SD-ledaren är en del av ”gänget”. Samstämmigheten är större än motsättningarna.

Att Liberalerna valt att hoppa på det konservativa tåget är bara att beklaga. Siktet är inställt på en borgerlig regering som i sakfrågor kan söka samsyn även med Sverigedemokraterna. Som partiet nu gjort när det gäller gängbrottsligheten.

Inför partiledardebatten presenterade Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna 20 åtgärder mot den grova brottsligheten i en gemensam debattartikel i Dagens Nyheter (10/10 2021).

Mycket tydligare kan Liberalernas val av politisk spelplan knappast bli.

Jo, förresten, det kan den. De fyra partiledarnas inlägg i debatten möttes av uppmuntrande nickar från övriga blockkolleger.

För var det någonting som den här partiledardebatten visade så var det att blockpolitiken är tillbaka. Två tydliga block.

Det blåa laget mot det röda. Självklart under förutsättning att socialdemokrater, centerpartister och vänsterpartister kan enas om de stora gemensamma dragen utan att ens prata med varandra.

Därmed är det mittenalternativ som statsminister Stefan Löfven (S) eftersträvade och Centerpartiets partiledare Annie Lööf värnade och försökte vårda ända in i det sista förpassat till historien. Exit för januariöverenskommelsen.

Det som kan ställa till det för det konservativa laget är de knäckfrågor som finns bakom den enade och putsade fasaden.

Det handlar om biståndet, som Liberalerna inte vill röra. Det handlar om A-kassan och sjukförsäkringen, som Moderaterna vill skära i, men som Sverigedemokraterna inte vill röra. Frågor som skjuts på framtiden. Som aktualiseras först efter en eventuell borgerlig valvinst.

Fyra ämnen avverkades på två timmar: jobben, klimatet, skolan och kriminaliteten. Fyra ämnen som tillsammans med frågan om vilket inflytande Sverigedemokraterna kan få i en borgerlig regering med stor säkerhet kommer att avgöra valet.

Noterbart är också att Norr- och Västerbotten har tagit steget in från den politiska debattens periferi till dess centrum. Det är här det händer. Vilket många av partiledarna nogsamt förmedlade till alla de tv-tittare som inte hunnit tröttna på allt käbbel.

För en tid sedan besökte Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni Skellefteå. Hon måste ha blivit oerhört imponerad av vad hon såg och fick uppleva. Gång på gång kom hon tillbaka till Skellefteå, inte minst när kompetensbristen debatterades.

Den är ett stort problem. Ett problem som faktiskt i ett mardrömsläge kan försena den välbehövliga gröna omställningen.

Givet att finansminister Magdalena Andersson (S) väljs till ny partiledare för Socialdemokraterna. Givet att hon tolereras av riksdagen och att den S-märkta budgeten går igenom. Givet att det inte blir någon ny regeringskris vankas det val om knappt ett år.

Mycket är osäkert. Det är superjämnt mellan blocken.

Liberalerna, Miljöpartiet och Kristdemokraterna dväljs kring fyraprocentsspärren. Om något av de partierna tvingas lämna riksdagen ritas den politiska spelplanen om. Försvinner Liberalerna gynnar det Socialdemokraterna, försvinner Miljöpartiet missgynnar det Socialdemokraterna.

Att det är superjämnt mellan blocken – det är i det närmaste dött lopp mellan regeringsalternativen i opinionen – betyder att tonläget i debatten knappast blir mer försonligt resonerande med tiden. Den som skriker högst och mest har inte alltid rätt.