Universitetens roll i samhället är – tro det eller ej – inte bara att utbilda människor. De ska även bilda dem.

Den fria tanken ska ges rum att flyga. Historien knytas ihop med nutid.

Människor ska ges möjlighet att hitta nya vägar, pröva och ompröva analyser och möta teser som inte går i linje med de egna.

Alla förstår eller respekterar tyvärr inte det. Allt oftare ställs krav – framförallt från studenter – på att ingen ska behöva läsa eller höra sådant som den enskilde kan uppleva som stötande.

Kurslitteratur förändras från att innehålla det som är mest relevant till vad som är mest politiskt korrekt utifrån ett dagsperspektiv. Föreläsare som inte anpassar sig, utan försöker hålla fast vid ett vetenskapligt förhållningssätt, hängs ut och anmäls till universitets- eller högskoleledningen.

Nu har det hänt igen.

Bland de texter som studenter ges i uppgift att läsa i en kurs om journalistikens grunder vid Uppsala universitet ingår ett reportage med titeln ”Elliptisk trampkvarn”, skrivet av journalisten Erwin Kisch 1925.

Texten skildrar ett cykellopp i Berlin, och i den förekommer det så kallade n-ordet.

Att texter måste läsas i sin historiska och samhälleliga kontext brydde sig en av studenterna inte om.

I stället kände sig vederbörande kränkt. Studenten ifrågasatte först urvalet under en föreläsning, för att sedan ta frågan vidare när hen inte fick något gehör.

I ett mail, som citeras i Uppsala studentkårs tidning Ergo, skriver personen till prefekten att: ”Jag förklarar vidare hur starkt laddat detta ord är och att det orsakat många människor trauman och att läsa detta när man studerar kan orsaka ännu större trauman för svarta personer” samt att ”detta är inget annat än rasism.”

I samma artikel i Ergo förklarar Martin Landahl, kursansvarig lärare vid institutionen för informatik och media, att texten är en historisk klassiker som inspirerat generationer av journalister och att det är därför den är med.

Martin Landahl påpekar också att ”man kan inte vara för eller emot en text i kontext. Då ska man ju censurera allt skrivet innan 1940, eller 1968, eller var ska man dra gränsen? Det är inte rimligt.”

Så är det naturligtvis.

Därmed borde saken ha varit utagerad.

Men inte. Visserligen tas texten inte bort från litteraturlistan direkt. Men prefekten svarar studenten att hon ”ser allvarligt” på det inträffade och att institutionen vidtar åtgärder som att samtala med lärarkollegiet om ”maktbalans och studenternas arbetsmiljö för att skapa ett djupare medvetande om dessa viktiga frågor.”

Det om något är allvarligt.

Universitet ska inte vara så kallade ”trygga rum”. Tvärtom. Studenter måste vara beredda på att få läsa och diskutera sådant som kan kännas tungt och inte är i linje med hur vi ser på världen i dag.

Raderar vi historien förlorar vi förståelsen för vår samtid. Börjar vi rucka på det akademiska förhållningsättet till förmån för känslor beger vi oss nedför ett sluttande plan.

Därför borde universitetsledningar sätta ned foten i stället för att kröka ryggen för kränkthetsmaffian.

Om man blir traumatiserad av ett ord i en 100 år gammal text har man helt enkelt inte på universitet att göra.