När Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni höll sitt sommartal citerade hon en lärare i Stockholmsförorten Rinkeby: ”om jag gjort en orosanmälan för alla barn som mår dåligt skulle jag inte haft tid för nåt annat. Framför allt skulle socialtjänsten ha blivit överöst av anmälningar.”

Det är en kärnfull sammanfattning av den ojämlikhet som situationen i utsatta områden skapat. Barn och unga som i mer välmående områden skulle ha fått uppmärksamhet eller insatser lämnas därhän eftersom samhället inte förmår att möta behoven.

Välfärdsstaten måste vara som starkast där behoven är som störst, sa Sabuni i ett tal som var ett av hennes bättre framträdanden.

Liberalerna har länge bråkat internt om regeringsfrågan och det politiska fokuset har hamnat i skymundan. Men i takt med att L skapat distans mellan sig och januarisamarbetet har också en roll för partiet börjat utkristallisera sig.

Det handlar delvis om att återta skolfrågorna, som under lång tid var partiets signum. På senare år har förtroendet för L vittrat på området: i Demoskops junimätning låg partiet först på femte plats i skolfrågorna.

När det förtroendet ska återuppbyggas finns det en logik i att, som Sabuni gör, koppla ihop skolfrågan med integrationsfrågorna.

En viktig aspekt av de sjunkande skolresultaten har varit att antalet utrikes födda elever blivit fler och att de inte fått tillräckligt stöd.

Det är i utsatta områden som den stora utmaningen finns när det gäller att stärka skolan, att förbättra likvärdigheten och höja resultaten.

L lyfter gärna fram sitt förslag om att återförstatliga skolan. Det är synd. För frågan är stor och komplicerad, men den tenderar också att skymma att partiet har många mindre, men också effektivare och intressantare förslag.

Förortslyftet, som partiet lanserade i början av sommaren, innehåller en lång rad punkter som L vill driva igenom, däribland köreformer, bättre lön och villkor för lärare i utsatta områden och kvoter för nyanlända elever på alla skolor.

Sabuni lanserade i sommartalet ett förslag om att Sverige ska inrätta egna mätningar som håller koll på kunskapsutvecklingen i skolan – särskilt i utsatta områden. Det skulle komplettera PISA-mätningarna som i den senaste vändan var omgärdad av kontroverser och oklarheter kring att utrikes födda elever uteslutits från proven.

Utvecklingen i utsatta områden kommer att ta tid att vända. Liberalernas mål om att Sverige inte ska ha några utsatta områden 2030 är förmodligen alltför ambitiöst.

Men en tydlig verklighetsbeskrivning, breda politiska förslag och ett starkt fokus på skolan är bra ställen att börja på.