Den 21 januari, på dagen 22 år efter att Fadime Sahindal mördades av sin egen pappa, samlas människor till en minnesceremoni för henne på kyrkogården i Uppsala där hon är begravd. Trots att så lång tid har gått fortsätter hedersvåldet och hederskulturen i Sverige.
Lagstiftningen har kommit en bit på väg för att motverka hederskulturen. Lagen om utreseförbud gäller sedan sommaren 2020. Hedersförtryck är numera ett brott; lagen trädde i kraft den 1 juni 2022. Att det tagit så lång tid får man till stor del skylla på det svenska samhällets aningslöshet och skygglappar inför att det kan vara så här illa: en far som är beredd att döda sin egen dotter för att försvara familjens heder.
Sommaren 1999 dödades Pela Atroshi när hon tvingats tillbaka till Kurdistan efter att ha anpassat sig, åtminstone enligt sin far och andra manliga släktingar, alltför väl till Sverige och de svenska värderingarna. Föreningen GAPF – Glöm aldrig Pela och Fadime – under ledning av Sara Mohammad – bildades i svallvågorna av morden på Pela och Fadime. Varje år anordnar föreningen Fadimedagarna med kunskapshöjande åtgärder kring hederskultur. Årets tema är De bortförda och bortglömda barnen.
För det händer att barn, framför allt flickor, tvingas utomlands för att giftas bort. Eller kanske dödas, som i Pelas fall. De senaste fem åren har minst 538 barn förts bort, enligt uppgifter från GAPF. Den relativt nya lagen om utreseförbud kräver handlingskraftig personal på skolorna och socialtjänsten. Det är tyvärr inte alltid fallet. Det kräver kunskap om hederskulturen, det krävs mod och kraft att hindra en familj från att ta med sin dotter utomlands, det krävs framför allt ett snabbt agerande. Mycket av detta saknas i den svenska förvaltningskulturen i landets 290 kommuner.
Det är också lätt att en missriktad omsorg om den viktiga religionsfriheten tar över. Hederskultur handlar inte om religion, även om den sprids genom religiösa utövare och en djupt rotad patriarkal kultur. De senaste årens samtalsklimat inom politiken innebär närmast en häxjakt på muslimer. I takt med Sverigedemokraternas framgångar och övriga partiers underlåtenhet att säga ifrån på skarpen har vi fått ett samhällsklimat där det blivit svårare att vara en utövande muslim. Det kan mycket väl tänkas att socialsekreterare och lärare inte vill göra livet svårare för muslimska familjer och att de därför underlåter att agera om de får varningssignaler kring ett barn.
När ett barn, oftast en flicka, förs bort är det ett brott inte bara mot den enskilda flickan. Sådant ska inte kunna ske i vårt samhälle. Vem ska sedan företräda flickan när hon inte är i Sverige längre? En underårig flicka som är svensk medborgare men som plötsligt inte har några rättigheter som medborgare längre. Går det att få hem henne till Sverige igen? Går det att slåss mot väderkvarnar i ett annat land där rättssystem i princip saknas eller liknar något som fanns i det medeltida Sverige?
Kunskapen hos kommunernas ansvariga tjänstemän behöver generellt öka för att hindra fler barn från att föras bort. Fadimedagarna är ett viktigt instrument för att sprida kunskap men det får inte vara upp till en enskild förening att föra denna kamp för ett jämställt samhälle utan förtryck.