Ingen vet vad som hände.
Kanske blev hen plötsligt sjuk, kanske attackerad av vilda djur eller en rivaliserande familj. Kanske fastnade skidorna.
Vi kommer aldrig att få veta. Dramat i närheten av sjön Fäbodträsket utanför Kalvträsk utspelade sig nämligen för 5 200 år sedan.
Vad vi däremot vet är att herrar Josef Burlin, Hugo Cederlund och Tyko Lundmark arbetade med frostdikning för att skydda späda skogsplantor. På en och en halv meters djup stötte de på några märkliga föremål.
De hade hittat Kalvträskskidan.
Fyndet bestod av två skidor och en skovelformad stav. Bevarad i myren tack vare att syretillförseln praktiskt taget varit lika med noll. I mer än 5 000 år.
Med tanke på det var det kanske inte så konstigt att den ena av de två skidorna vittrande sönder under transporten från fyndplatsen till en bod i Fäbotjälen. Då är det mer anmärkningsvärt att den andra skidan och staven klarade sig.
Skellefteå museum har en längre tid fört en tämligen anonym tillvaro i Skellefteås kulturliv och som turistmål. Besökarna har inte behövt trängas. Samtidigt har museet en viktig uppgift: att åskådliggöra länets industri- och teknikhistoria.
Hösten 2021 är det tänkt att museets nya basutställning ska öppna. Den ska spegla bygdens forntid, den agrara utvecklingen och Skellefteå stads tillkomst.
Förmodligen blir invigningen med pompa och ståt, med sedvanlig klippning av blågult band och med inbjudna gäster.
På gästlistan torde Västerbottens museum i Umeå återfinnas. Konstigt vore väl annars. Och som hövlig och belevad invigningsgäst bör man ha någonting med sig till värden. I detta fall Skellefteå museum.
Gåvan från Västerbottens museum bör vara, just det, Kalvträskskidan.
Förmodligen är det världens äldsta bevarade träföremål. Äldre än Babylons hängande trådgårdar. 500 år äldre än de äldsta pyramiderna. Jämngamla med Ötzi, den förhistoriska mannen som 1991 hittades infrusen i en glaciär i Italien.
Visst går det att hävda att länets mest värdefulla föremål – inte räknat i ekonomiskt utan i kulturhistoriskt värde – ska visas på länets främsta museum. Som ju ett länsmuseum ska vara. I varje fall när det gäller regional historia.
Men man kan lika gärna hävda att skidan hittades i Kalvträsk, i Skellefteå kommun, och därmed borde visas på Skellefteå museum. Att museum världen över återbördar historiskt och kulturellt viktiga föremål till sitt ”ursprung” händer med jämna mellanrum. Synen på vad som tillhör vem har förändrats.
Det borde vara dags att återbörda Kalvträskskidan till dess geografiska och historiska rötter.
Att Kalvträskskidan överhuvudtaget hamnade i Umeå ska skyllas på en viss August Högdahl, skogsfaktor vid Robertsfors AB. Han lämnade in föremålen till Umeå museum 1925.
Det finns de som påstår att skidorna också varit och vänt i Stockholm, att de under en period ingått i Nordiska museets samlingar. Men det har inte kunnat beläggas. I Västerbottens museums förteckning är det däremot noterat att skidorna tidigare tillhört Västerbottens läns hembygdsförenings samling.
Hur som helst är det ett anmärkningsvärt fynd och ett imponerande föremål.
Men även om Kalvträskskidan geografiskt hör hemma på Skellefteå museum är det tyvärr föga troligt att den hamnar där.
Skellefteborna lär snällt få nöja sig med en mer eller mindre blekkopia.
Fotnot: Faktauppgifterna är bland annat hämtade från ”Kalvträskskidan – äldre än pyramiderna” (visitvasterbotten.se) och ”Kalvträskskidan – världens äldsta skida – äldre än pyramiderna” av folkskollärare Bruno Lundström, Burträsk.