Den första bomben briserade 2015.

En anonym källa överlämnade 11,5 miljoner dokument till den tyska dagstidningen Süddeutsche Zeitung. En rad prominenta personer, banker och företag hade tagit hjälp av en advokatbyrå för att dölja tillgångar i skatteparadis.

Den andra bomben briserade 2017.

En internationell läcka avslöjade hur toppolitiker, näringslivsjättar och förmögna privatpersoner hade kopplingar till några av världens skatteparadis, och hur de genom olika upplägg kunde undvika att betala skatt.

Den tredje bomben briserade 2021.

Ännu en internationell läcka avslöjade hur bland annat politiker, miljardärer och kungligheter använder anonyma bolag i skatteparadis för att dölja sina tillgångar. Enligt SVT:s Uppdrag granskning finns drygt 200 svenskar identifierats i läckan.

Först Panamadokumenten, sedan Paradisläckan och nu Pandoraläckan.

Kallhamrad girighet är den gemensamma nämnaren.

Att det finns företag, multimiljonärer och miljardärer som är beredda att betala juristbyråer och bolagsfixare ett (förmodligen) väl tilltaget arvode för att skapa och sköta bolag i skatteparadis, för att på så sätt dölja tillgångar och undvika skatt, är upprörande.

Nej, förresten, det är långt bortom upprörande.

Det var i helgen som nyheten om Pandoraläckan kablades ut över världen. Nästan 12 miljoner hemliga dokument hade läckts till ICIJ (International Consortium of Investigative Journalists) som i sin tur delade materialet med över 600 journalister i 117 länder.

Det största journalistiska samarbetsprojektet någonsin.

Det handlar om aktiva eller före detta stats- och regeringschefer, om statstjänstemän, om dollarmiljardärer, ekobrottslingar, efterlysta och om personer som tillhör maffian. Enligt SVT:s Uppdrag granskning (3/10 2021) handlar det om över 200 svenskar: en börs-vd, en av Sveriges rikaste familjer, en misstänkt ekobrottsling, högerextremister och en medlem i Hells Angels.

Varje dag går flera miljoner svenskar till sina arbeten. Alla är de en liten, liten del av det som är Sverige, ett till stora delar väl fungerande samhälle. De betalar skatter och avgifter och hoppas att det finns ett fungerande socialt skyddsnät vid sjukdom eller arbetslöshet.

Det är inte försvarbart, men på sitt sätt förståeligt att det finns de som knyter näven i fickan och tänker: om de kan, varför ska jag inte också kunna, och betalar hantverkaren utan kvitto.

Det är så ett lands skattemoral skjuts i sank.

Eller som Gerard Ryle, chef för journalistnätverket ICIJ, konstaterar: Läckan visar att det finns en skuggvärld som vi inte känner till. När länder dräneras på sina tillgångar leder det till ökade klyftor. Skatteparadisen fördjupar fattigdomen (SVT 3/10 2021).

Det gäller utvecklingsländer såväl som industriländer.

Självfallet är det upprörande att det finns personer som på det här sättet tar sig friheter på skatteområdet. Samtidigt som det inte är mycket mindre upprörande att så lite gjorts för att motverka problemet. Ingen kan påstå att det inte funnits tid. Paradisläckan är snart 15 år gammal. Det är först nu som det börjar röra sig på området.

Men man måste också vara medveten om att det här handlar om komplexa och globala finansiella strukturer. Ett land som Sverige kan inte göra mycket på egen hand. Här behövs det stora internationella insatser och samarbeten.

Likt det internationella polisiära samarbetet som ledde till att krypteringstjänsten Encrochat knäcktes.

Man ska också komma ihåg att allting som är omoraliskt är inte olagligt. Man kan tycka precis vad man vill om amerikanska nätjätten Facebook och deras skatteupplägg med Irland som bas. Men olagligt är det inte.

Någonting måste dock göras åt den omfattande skatteflykten. Likt droppen som urholkar stenen urholkar skatteflykten – både den olagliga och den omoraliska – medborgarnas förtroende för det svenska skattesystemet.

Och när förtroendet för skattesystemet naggas i kanten eroderar på sikt även förtroendet för politikerna och politiken. Vad den nedåtgående spiralen kan leda till finns det alltför många nutida exempel på.

Hur det ska kunna undvikas är någonting som politiker och makthavare behöver ta sig en ordentlig funderare på. Både på nationell och på internationell nivå. Hur kryphålen ska kunna täppas till så att inte de som har möjlighet att gömma undan pengar från beskattning – oavsett om det sker olagligt eller bara omoraliskt – kan göra det.

Det handlar om den väldigt enkla principen att alla ska göra rätt för sig efter förmåga.

Oavsett om man tycker att Sverige är ett högskatteland eller ett lågskatteland behöver den allmänna skattemoralen stärkas – både i slott och i koja.