Odysseus tog god tid på sig.
I tio år irrade han omkring på haven innan han återsåg sitt fädernesland och sin familj.
Liberalerna har också irrat omkring. Inte på haven, men väl i politiken. Efter en utflykt till rödgrönt land vill partiledaren Nyamko Sabuni återförena Liberalerna med Moderaterna och Kristdemokraterna. I en lightversion av Alliansen.
Det beskedet lämnade hon på fredagen.
Det är långtifrån ett oproblematiskt sådant. En borgerlig regering med en borgerlig statsminister (läs Ulf Kristersson) öppnar dörren på vid gavel för någon form av samarbete med Sverigedemokraterna.
Hur detta eventuella samarbete ska se ut är höljt i liberalt dunkel. Då är Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson desto tydligare. Allt eller inget, basunerade han ut för några dagar sedan.
Var och en får göra sin tolkning av det åkessonska tillkännagivandet. Klart är i varje fall att han inte tänker sig Sverigedemokraterna som varande ett stödparti till M, KD och eventuellt L utan betydande inflytande.
Det är en sak att diskutera skatter, infrastruktur och energipolitik med SD. Samtidigt finns det grundläggande liberala kärnvärden som det inte får kompromissas med. I synnerhet inte med mer eller mindre konservativa partier.
Liberalerna har problem. Inte bara med opinionssiffrorna. Hela partiet svajar mellan de som vill gå i blå och de som vill gå i rödgrön riktning.
Först valde man rödgrönt i och med Januariavtalet. Sedan valde man blått när Nyamko Sabuni blev partiledare. Och nu väljer man mörkblått i och med beskedet att det är en ny borgerlig regering, där Liberalerna ingår, som man eftersträvar.
Det är bra att Liberalerna berättar var man står i regeringsfrågan. Mindre bra är otydligheten kring hur SD ska tacklas.
Som väntat ledde partistyrelsens beslut till omedelbar och hård kritik.
Liberalernas EU-parlamentariker Karin Karlsbro var tydlig i sitt nyhetsbrev. Där skrev hon bland annat: ”Med Sverigedemokraterna behöver vi inte söka konflikt för våra utgångspunkter och visioner går på tvärs. Oavsett om vi talar om demokrati och att ställa krav på Ungern och Polen, om det handlar om jämställdhet och att ta ställning för kvinnors rätt till sina kroppar eller vad vi vill med EU.”
Inflytelserika liberaler som Jan Jönsson, gruppledare för Liberalerna i Stockholm, Anna Starbrink, Liberalernas regionråd i Stockholm, och Christer Nylander, andre vice ordförande i partiet, är också kritiska till beslutet.
Främst för att Sabuni öppnar dörren för något slags samarbete med Sverigedemokraterna.
Kvar återstår att se om de fyra Januaripartierna – Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna – lyckas hanka sig fram och kvar till nästa val.
Liberalerna har hotat lämna januariavtalet och regeringssamarbetet om regeringen lägger fram ett förslag till ny migrationspolitik som skiljer sig från det som den parlamentariska migrationskommittén lade fram. Samtidigt har Socialdemokraternas vilja att genomföra Januariavtalet till punkt och pricka successivt minskat.
Det är förståeligt rimligt att Liberalerna utifrån sitt utsatta läge i väljarkåren vill prova andra vägar för att få genomslag för sin politik. Problemet är att en borgerlig regering efter valet 2022 behöver stöd från SD.
– Vi kommer aldrig att verka i en regering som inte säkrar liberala grundvärden, konstaterade Nyamko Sabuni på fredagens presskonferens.
Det är ett bra besked. Men det räcker inte. Hon måste också berätta hur fronten mot Sverigedemokraterna ska upprätthållas. Den som SD vill rasera. Den gränsen behöver konkretiseras och stakas ut.