Att Vänsterpartiet häromveckan ställde sig bakom ett förslag från Moderaterna om att sänka bensinskatten än mer än vad regeringen föreslår har lett till omfattande intern kritik.

Ekot rapporterar (20/3) om ett ”bensinuppror” i V. Ett femtiotal företrädare, däribland partiets klimatpolitiska talesperson, har gemensamt riktat kritik mot partiets verkställande utskott för beslutet att ställa sig bakom förslaget – som kritikerna menar undergräver partiets klimatpolitik, samtidigt som det inte är särskilt träffsäker fördelningspolitik.

Försöket att omprofilera V, som partiledaren Nooshi Dagdgostar företagit sig, lär inte ha undgått någon. Istället för att uppfattas som ett parti för medvetna innerstadsbor, vill man nu locka arbetarväljare i bruksorter.

Att lyckas fånga nya väljargrupper kan vara ett effektivt sätt att växa som parti. Svårigheten är dock att göra det utan att samtidigt stöta bort väljarna man redan har och skapa allt för mycket internet groll. Vägval behöver förankras i partiets åsikter och kultur.

Till saken hör att konflikten i V om bensinpriset är en del av en större splittring kring partiets miljöpolitik. Till SvD (21/3) säger Rikard Warlenius, kommunpolitiker i Stockholm, att det finns en oro kring vart partiet är på väg när det gäller klimat och miljö. ”Varje gång det kommer till kritan är det många som upplever att miljöintresset får stå tillbaka” säger han.

Miljöpolitiken är inte heller det enda konfliktområdet. V var ensamma om att rösta nej åt att skicka vapen till Ukraina – men den interna splittringen i frågan spelades ut för öppen ridå. Några av partiets ledamöter var på plats men avstod från att rösta, och ännu fler – däribland självaste partiledaren som ”hade andra ärenden” (SvD 5/3) – dök inte ens upp. Ingen i partiets högsta ledning ville försvara linjen och snart gick man ut med att partiet i framtida, liknande omröstningar kommer rösta ja. Kaoset fick partiets försvarspolitiska talesperson att gå hårt ut på Twitter, och kalla beslutsprocessen och ledarskapet i frågan ”extremt dåligt”.

Även rimliga tvärvändningar kan få partimedlemmar att känna sig svikna. Växer falangen som är missnöjd med omprofileringen sig allt för stark och högljudd äventyras trovärdigheten i projektet, och var partiet står blir otydligt för väljarna. Nooshi Dagdgostar kanske vill att Vänsterpartiet ska bli det nya S – men lyckas hon inte laga de interna sprickorna riskerar partiet att istället framstå som det nya L.