Inkludering kan slå hårt mot barnen som kämpar mest

Vilja att inkludera alla barn i skolan är positivt, men enbart vilja räcker inte för att ge alla barn en fungerande skolgång.

Trots vilja att inkludera har många barn med diagnoser svårt att klara skolan.

Trots vilja att inkludera har många barn med diagnoser svårt att klara skolan.

Foto: Alexander Olivera/TT

Ledare2022-08-01 07:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Förr i tiden kallades det obs-klasser. Undervisning i mindre grupp för elever som hade det struligt och svårt att klara skolan. Med tiden har dock den kraftigt negativt klingande termen försvunnit, och själva undervisningsformen med mindre grupper blivit allt ovanligare. Allt i inkluderingens namn.

Att förståelsen för individers olikheter och neuropsykiatriska diagnoser är större idag är utan tvivel av godo. Samtidigt tycks dagens skola paradoxalt nog vara sämre anpassad för barn med olika typer av problematik. 

Det har gett oss hemmasittare, barn som mår för dåligt av skolmiljön för att ens gå dit. Stök, oklara kunskapskrav och förväntningar samt brist på struktur i klassrummen misstänks vara en bidragande orsak till att fler ADHD-diagnoser ställs, trots att symtomen egentligen inte blivit vanligare i befolkningen (SR 14/9 2020).

Den samhälleliga kostnaderna för en kraschad skolgång är enorm, för eleverna som misslyckas krossas både framtidsdrömmar och självkänsla. Svensk skola behöver bli bättre på att hjälpa de här barnen.

I en debattartikel i GP (19/7) går Emma Leifler, doktor i specialpedagogik, hårt ut mot de som vill se fler separata, mindre undervisningsgrupper. Istället förordar hon att fler och bättre extra anpassningar och höjd kompetens i lärarkåren, för att lärarna ska bli bättre på att möta ”klassens mångfald”.

Redan nu vittnar lärare dock om att extra anpassningar gör deras arbetsmiljö ohållbar, när allt fler barn behöver dem. Samtidigt som anpassningar är otillräckliga för många av de barn som har störst svårigheter. 

Att många specialskolor som tar emot barn med npf har långa köer är en tydlig indikation på att en mindre, tryggare skolform efterfrågas av både barnen och deras föräldrar. Många av dem är friskolor som hittat ett svar där den kommunala skolan gått bet. Det är väl värt att bejaka, men inte ett alternativ som passar alla.

Förbättringar behövs förstås även i ”vanliga” skolor, men kompetenshöjningar kommer inte ge lärare mer tid att möta varje elev. Förbättringar av den generella skolmiljön behövs, samtidigt är det lätt att förorda exempelvis mindre klasstorlekar när man bortser från att det skulle spä på lärarbristen. Fler elever skulle behöva undervisas av obehöriga lärare. En utmaning är att vi inte lever i den bästa av världar.

Grundproblemet i svensk skola är dock inte en brist på vilja att inkludera, utan att försöken inte är tillräckliga för många barn. Att neka dem fungerande alternativ – i inkluderingens namn – hjälper ingen. 

Istället riskerar det att slå hårt mot de som har det allra kämpigast.