Rapporten “Ett svenskt lapptäcke: Föräldraförsäkringen under 50 år” vid den oberoende tankesmedjan SNS (11/2) avslöjar att ingen riktigt vet, allra minst föräldraförsäkringens upphovsmakare, vad föräldraförsäkringens funktion är. Reformen har nämligen sytts om ett par gånger under historiens gång, i olika syften.
År 1974 fastslog riksdagen att det skulle finnas en föräldraförsäkring. Liknande varianter hade funnits tidigare, men nu skulle även pappor få rätt till en ersättning för att vara hemma med sina barn i sex månader, och det svenska samhället blev såväl det jämlika som jämställda landet i norr. Målet var att göra livet lättare för den som stannade hemma, men saknade arbete och/eller partner, och kvinnor i gemen – som oftast tog hand om barnen.
Sen skiftade debatten till det sistnämnda: jämställdheten. Under 80-talet blev det tydligt att när familjen fick välja fritt vem som skulle stanna hemma var det kvinnan som fick bära lasset. En repa i det feministiska Sveriges samhällsbygge och politikerna började lappa och laga, bland annat genom att föräldraförsäkringen fick sin första pappamånad under 90-talet.
Sen gick debatten vidare. Under 2000-talet blev valfrihet det nya ledordet. Dubbeldagar infördes, att föräldrarna fick ta föräldraledigt samtidigt, och plötsligt skulle föräldraförsäkringen inte bara fixa jämlikheten och jämställdheten – utan även ge folk mer frihet att välja själva. Och sagan slutar förstås inte där. 2019 fick föräldrar möjligheten att låta farföräldrar och andra få ersättning för att ta hand om sina barnbarn. För flexibilitetens skull. Som sagt: Föräldraförsäkringen är ett lapptäcke.
Ska den göra det lättare för fattiga att få barn? Stärka kvinnors ekonomi? Bidra till ett friare föräldraskap? Eller bara hjälpa två föräldrar att få ihop sin vardag, genom att lämpa över några dagar till farföräldrarna?
Reformens 50-årsjubileum är en möjlighet att fundera över frågan: Vad är ett jämställt föräldraskap – att föräldrarna ska stanna hemma lika mycket med barnen, eller att den som stannar hemma med barnen inte ska sacka efter sin partner rent ekonomiskt? Att ändra beteenden, eller skapa ett samhälle där en förälders beslut att ta hand om barnen inte straffas?
Föräldraförsäkringen är en feministisk framgångssaga, men dess framtid beror på hur vi svarar på frågan: Vad är ett jämställt samhälle? Hittills har föräldraförsäkringen fyllt flera funktioner. Sytts om. Pappamånader, höjd ersättning och förlängd ”föräldraledighet” – vilket är en ganska unken eufemism. Att vara hemma och ta hand om barnen är trots allt sällan någon renodlad ledighet.
Samtidigt pekar forskningen på att män och kvinnors biologi påverkar hur vi beter oss. Som att testosteron får män att ta fler risker, eller att andra, liknande faktorer gör kvinnor mer benägna att stanna hemma med barnen. Somliga drar slutsatsen att lösningen är att stöpa om oss samhällsmedborgare. Staten ska visa vägen. Social ingenjörskonst, helt enkelt.
Men det betyder även att man straffar en viss grupp: kvinnor, de som – på gruppnivå – hellre stannar hemma med barnen. Ett liberalt samhälle borde respektera människors beslut, för att därefter göra sitt yttersta att se till så att beslutet – att ta hand om barnen, vårt framtida samhälle – varken skambeläggs eller straffar sig rent ekonomiskt.
Där borde diskussionen om framtidens föräldraförsäkring börja. I 2020-talets riktiga jämställdhetskamp.