Ingen tåga i regeringen kring Norrbotniabanan

Tillblivelsen av Norrbotniabanan är som en turkisk tv-serie, eller varför inte en amerikansk såpopera.

Det händer väldigt lite, väldigt långsamt. Till detta ska läggas att när ett problem väl är löst uppstår omedelbart ett annat.

Och så håller det på. År ut och år in.

Som kuriosa kan nämnas att världens längsta tv-serie är den amerikanska såpoperan ”Guiding Light”, som började som radioserie 1937. 1952 flyttades den över till tv och det hann bli 15 762 avsnitt innan den lades ner 2009.

Riktigt så många avsnitt lär det inte bli i följetongen om Norrbotniabanan. Men kapitel läggs till kapitel.

Bedömer en myndighet att det finns en risk att det anslag som myndigheten får disponera är otillräckligt ska myndigheten snarast informera regeringen om detta och föreslå nödvändiga åtgärder.

Ungefär så heter det i anslagsförordningens nionde paragraf. Kanslisvenska så det räcker till och blir över. Men budskapet är klart: Räcker inte pengarna till för vad som behöver göras ska regeringen informeras.

I den bästa av världar gör regeringen någonting åt det.

För lite pengar för att göra det som ska göras. Så kan man sammanfatta den dagsaktuella situationen för Länsstyrelsen i Västerbotten. Varför man vänt sig till regeringen. Som man ska göra.

Det har man redan gjort sedan 2016. I flera omgångar.

Det är här som Norrbotniabanan kommer in i bilden. En bild som är på väg att förvandlas till en riktig långkörare. I politikens värld hade substantiv som surdeg och långbänk kommit till användning.

I början av veckan skickade Länsstyrelsen ett brev till regeringskansliet: ”Skrivelse angående otillräckligt anslag för arbetet med Norrbotniabanan”. Där klargjorde man att ”situationen är ohållbar” och att Länsstyrelsen ”kommer att bli en bromskloss i Norrbotniabaneprojektet”.

Vilket för det första är trist, tråkigt och skandalöst. För det andra i direkt konflikt med januariöverenskommelsen. Där det under punkt 28 står att ”det ska ske [en] fortsatt utbyggnad av järnvägen i norra Sverige” och att ”planeringen för att bygga Norrbotniabanan i sin helhet ska intensifieras.”

Vi har fyra partier – Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna – som säger sig värna januariöverenskommelsen. I varje fall den här mandatperioden ut.

Att det då ska vara så svårt att få fram de få miljoner kronor som Länsstyrelsen behöver för att kunna intensifiera arbetet, inte bara med Norrbotniabanan, utan med alla storskaliga infrastrukturprojekt.

Det handlar om batterifabriken Northvolt, om gruvor och vindkraft, om en förlängning av startbanan på Skellefteå Airport.

Länsstyrelsen kan heller inte välja och vraka bland projekten, prioritera ett framför ett annat. Nej, här är det ordning och reda som gäller. Ärendena ska avverkas och handläggas i ordnad tidsföljd.

De kommande 15–20 åren planerar näringslivet i Norr- och Västerbotten investeringar för över 700 miljarder kronor. Det är svindlande mycket pengar.

Norrbotniabanan är en förutsättning för att klara alla utmaningar: persontransporter för kompetensförsörjningen, mer godstransporter och mindre utsläpp av växthusgaser i transportsystemet.

Hela Sverige ska leva. Visst är det så det brukar heta. När tv-kamerorna och intervjumikrofonerna är påslagna. När de stängs av slocknar intresset för ett Sverige som inte bara ska leva – utan även ges möjlighet att utvecklas.

Som Norr- och Västerbotten just nu.

En utveckling som riskerar att fördröjas av några uteblivna miljoner i extra anslag till Länsstyrelsen i Västerbotten.

Det är uppseendeväckande, det är upprörande och det är en skamfläck för den S-ledda regeringen.