Det finns all anledning att in i det längsta försöka bevara den svenska modellen.
Den som säger att stora arbetsmarknadsfrågor ska avgöras i förhandlingar mellan fack och arbetagivare.
Men för att det ska fungera måste arbetsmarknadens parter kunna kompromissa sig fram till en lösning som både arbetstagare och arbetsgivare kan acceptera. Parollen borde vara: Ingen kan få allt, men alla kan få något.
För några veckor sedan slogs förhandlingsdörren igen. Det las-avtal som arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv och tjänstemännen inom den privata sektorn (PTK) var beredda att förverkliga förkastades av LO.
Det som händer nu sker bak stängda dörrar. På hemliga platser.
Svenska Dagbladet vill göra gällande att det pågår förhandlingar mellan Svenskt Näringsliv, PTK och riksdagspartier. Enligt tidningen handlar de om hur man ska kunna gå vidare med den las-uppgörelse som båda parter godkänt.
Parallellt rullar de politiska turerna vidare. I måndags gick remisstiden ut. Många tunga remissinstanser har synpunkter.
På det regionala planet varnar Umeå universitet för att äldre arbetstagare riskerar utslagning.
Statsminister Stefan Löfven (S) och hans regering har hamnat knepigt till. Går man fram med utredningsförslaget hotar misstroendeomröstning. Gör man det inte hotar Centerpartiet och Liberalerna med att lämna januariöverenskommelsen.
Själv tar han det med ro och upphöjt lugn: ”Vi har inte bråttom, vi ska göra det här på ett ansvarsfullt sätt”.
En regeringskris är något av det sista som Sverige behöver i coronatider som dessa.
Det finns två huvudspår för att en sådan ska kunna undvikas.
Parterna på arbetsmarknaden sätter sig vid förhandlingsbordet och kommer överens.
När Saltsjöbadsavtalet skrevs under 1938 ställde sig Transport, Byggnads och Målarna vid sidan av. Det finns det inga hinder för att enskilda LO-förbund gör separata avtal, att de därmed bakvägen ansluter sig till överenskommelsen.
Parterna bakom januariöverenskommelsen sätter sig vid förhandlingsbordet och kommer överens.
Liberala reformer i utbyte mot tillräckligt med frånsteg från utredningsförslaget för att Vänsterpartiet inte ska göra verklighet av sitt hot om misstroendeomröstning. Men det ter sig mindre troligt med en ny partiledare på ingång som dels måste profilera sig, dels måste visa var Vänsterpartiet befinner sig rent ideologiskt.
Bäst hade naturligtvis varit om parterna på arbetsmarknaden tog sitt förnuft tillfånga, satte sig ner vid förhandlingsbordet igen, inledde seriösa samtal och insåg att ingen kan få allt, men att alla kan få något.