Enligt bibliotekslagen ska ”biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet främja litteraturens ställning och intresset för bildning, upplysning, utbildning och forskning samt kulturell verksamhet i övrigt”.
Biblioteksverksamhet ska finnas tillgänglig för alla och har en viktig demokratisk roll att spela i vårt öppna liberala samhälle.
Vetenskapliga studier har visat att den som läser en bok minns mer av innehållet än den som läser via en digital plattform eller lyssnar på boken via en app. Barn får bättre läsförståelse av att läsa på papper än på skärm.
Studenter som har tillgång till tryckta böcker i sin omgivning gör generellt bättre ifrån sig i sina studier.
Att böcker och bibliotek ska ha en självklar plats i ett kunskapssamhälle torde därför vara självklart. Ändå har det under de senaste decennierna pågått en omfattande biblioteksnedläggning över hela landet.
Sedan 1995 har en fjärdedel av Sveriges bibliotek lagts ned. I dag har bara 37 procent av landets skolelever tillgång ett bemannat skolbibliotek. Vissa har knappt tillgång till ett bibliotek.
Den som besökt en skola på senare år vet att det som kallas bibliotek lika gärna kan vara en sliten bokhylla i ett hörn i korridoren, eller en låda i ett låst rum.
Detta trots att en kunnig och engagerad skolbibliotekarie kan vara avgörande för att väcka unga människors intresse för litteratur och förståelse för hur man söker efter information på ett sätt som leder till betydligt bättre skolresultat än ett vilset googlande.
I kommun efter kommun fattar dessutom politikerna beslut om att stänga bibliotek och minska på öppettiderna eftersom utlåningen gått ned. Man bedömer att resurser bör läggas på annan kulturell verksamhet.
Konsekvensen blir att biblioteken kastas in i en negativ spiral och att fysiska böcker blir ännu mer främmande och svårtillgängliga för de som inte kommer från en läsande bakgrund eller har råd att köpa böcker på egen hand.
”När det fysiska rummet stängs ner påverkar det hela synen på biblioteket som tillgängligt och möjligheten att låna”, påtalade Olof Sundin, professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Lunds universitet, i en intervju i Sveriges Radios Kulturnytt i vintras (Sveriges Radio 15/12 2021).
Om ingenting görs för att stoppa biblioteksdöden är risken stor för att en avgrund i framtiden kommer att öppna sig mellan den läsande och den icke-läsande delen av befolkningen, där de senares möjligheter att få tillgång till kunskap och information och göra sin röst hörd avsevärt försämras.
Det behövs därför ett samlat grepp för att långsiktigt garantera såväl folkbibliotekens som skolbibliotekens överlevnad.
2019 tog Kungliga biblioteket, på regeringens uppdrag, fram ett förslag till en nationell biblioteksstrategi. Med det har tyvärr inte hänt särskilt mycket. 2020 lovade dåvarande kulturminister Amanda Lind (MP) att få en strategi på plats.
Men sedan dess har både Amanda Lind och planerna försvunnit ut i periferin.
Ingen annan politiker eller parti tycks heller vara beredd att sätta ned foten i frågan. I stället strösslar man med fina ord om vikten av läsning. Ord som i praktiken inte betyder någonting.
Samtidigt som det bildade kunskapssamhället bit för bit töms på sitt innehåll.