Infrastrukturpolitik som leder rakt ner i diket

Underhållet av svenska vägar har varit eftersatt en lång tid och försummelsen fortsätter med regeringens nya infrastrukturplan.

Ledare 13 juli 2022 07:00
Detta är en ledare. Norran är partipolitiskt obunden med beteckningen frisinnad.

Dofterna av vägkantens sommarblomster och smält asfalt minglar inte sällan med varandra. I vanliga fall är sommaren högsäsong för asfaltering. 

Men kriget i Ukraina har gjort asfalt dyrare, eftersom svenska tillverkare slutat använda produkter från Ryssland. Det har i sin tur fått kommuner och Trafikverket att stoppa planerade vägunderhåll, då kostnaderna blivit alldeles för stora, rapporterar Ekot (11/7).

Att skjuta välbehövd upprustning av vägar på framtiden riskerar dock även det att bli dyrt. Fortsatt slitage kan i förlängningen leda till att vägar behöver grävas ur och läggas om, vilket kostar betydligt mer än kontinuerligt underhåll.

Det har inte gått många veckor sedan regeringen i mitten av juni presenterade den nya nationella infrastrukturplan som ska gälla mellan åren 2022 och 2033. Med regeringens egna ord är det en ”rekordsatsning” som omfattar investeringar för totalt 881 miljarder. Av dem är 197 miljarder vikta till vägunderhåll.

Underhållet av svenska vägar har varit eftersatt en längre tid. När Trafikverket överlämnade ett underlag för den nya infrastrukturplanen i fjol, var det just mer pengar till underhåll man efterfrågade. 

Ett ålderstiget statligt vägnät, där nästan två tredjedelar är byggt innan 1970, är en förklaring till att renoveringsbehoven vuxit sig större över tid. Mer och tyngre trafik som leder till ökat slitage är en annan.

Underfinansiering under flera års tid har gjort att en underhållsskuld byggts upp. En rapport från som Transportföretagen släppte i början av 2021 uppskattade skulden till 19,7 miljarder år 2020, och att den utan budgettillskott skulle växa till 41,8 miljarder år 2030. 

Det Putin-priserna gör är alltså att förvärra en redan ohållbar situation.

De 197 miljarder som öronmärks för underhåll i regeringens nationella infrastrukturplan är inte nog för att vända utvecklingen, vilket också påpekades av flera remissinstanser. Däribland myndigheten Trafikanalys, som även menade att planen inte tar höjd för att de omfattande nyinvesteringarna som är planerade ska bli dyrare än beräknat. 

Detta trots att Riksrevisionen i en rapport ifjol visade att Trafikverket systematiskt underskattar kostnaderna för ny infrastruktur, och att regeringen är obenägen att ompröva investeringsbeslut. Även om det beräknade slutpriset stiger kontinuerligt under planeringsprocessen. 

Kritik riktades även till både regeringen och Trafikverket, för att man inte sammanställt och redovisat tidigare kostnadsökningar på ett transparent sätt.

Det är ett gott argument för att extremt stora satsningar på infrastruktur, som de nya stambanorna för snabbtåg, bör finansieras utanför infrastrukturplanen. Annars riskerar de att bli gökungar som äter skattemedel och tränger undan andra utgiftsposter.

Infrastruktur är ingen fråga som vinner val. Att vägarna fungerar och tågen går som de ska är en grundnivå som de flesta räknar med, och knappast några imponerande vallöften. Det är dock ingen anledning att konsekvent försumma vägunderhållet. 

För låg vägstandard vinner kanske inga val, men långvarig underlåtelse kan bidra till att förlora dem – och infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) är på väg att köra Sverige rakt ner i diket.


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa