Infrastrukturen i norr var på väg att spåra ur

Låt inte förslaget till nationell infrastrukturplan riskera att bli ett politiskt spel utan vinnare.

Ledare 4 december 2021 07:00
Detta är en ledarkrönika. Norran är partipolitiskt obunden med beteckningen frisinnad.

Infrastruktur är intressant.

Hur politikerna tänker, hur Trafikverket tänker.

Hur pengarna och därmed projekten fördelas. Rättvist eller orättvist över Sverige.

För några dagar sedan kallade Trafikverket till presskonferens. Generaldirektör Lena Erixon hade grävt djupt i ”tomtesäcken” och hittat 799 miljarder kronor. Att satsa på upprustning och nybyggnation.

Eller för att vara mer korrekt. 799 miljarder kronor är vad Vägverket vill satsa den kommande tioårsperioden. Nu ska förslaget till nationell infrastrukturplan för åren 2022–2033 överlämnas till regeringen.

I flertalet decennier har politiker och näringsliv, från de nordligare delarna av landet, försökt påkalla riksdagens, regeringens och Trafikverkets uppmärksamhet. Men intresset därifrån har varit svalt som en kall januaridag.

Av någon oförklarlig anledning verkar det som om den infrastrukturella prioriteringsordningen ser olika ut för olika delar av Sverige. Ju längre norrut, desto svalare intresse. De återkommande urspårningarna på Malmbanan är bara ett i mängden av många exempel.

På sitt sätt är det helt fantastiskt att Trafikverket vill satsa på vägar i Skellefteå och på att Norrbotniabanan mellan Skellefteå och Luleå ska påbörjas under planperioden.

Men vägen dit har varit lång. Norra Sveriges behov av snabba och effektiva transporter har inte prioriterats.

När man bygger infrastruktur finns det två huvudvägar att gå.

Väg nummer ett: Du bygger infrastruktur med förhoppningen om att den ska stimulera näringslivet längs vägen/järnvägen, bidra till utveckling, välstånd och ökade skatteintäkter. När Stambanan genom övre Norrland byggdes fanns det till exempel en förhoppning om en utveckling liknande den i USA där små samhällen byggdes upp kring järnvägen. Nu blev det inte så. Men det är en helt annan sak.

Väg nummer två: Politiker och förvaltningsmyndigheter som Trafikverket avvaktar och ser om det finns utvecklingspotential och växtkraft i staden/regionen. Om det visar sig att sådan finns börjar det funderas i termer av att bygga infrastruktur. Som i Norrland.

Det känns som om norra Sverige drabbats av den andra vägen i betydligt högre utsträckning än övriga delar av landet.

Med norrländska mått mätt har det länge antytts att vad det handlar om är någon form av modern kolonialism. Att tacken för att Norrland försett Sverige med vatten, skog och stål inte genererat mer än lite bildliga växelpengar tillbaka.

Men nu är andra tider.

Statliga LKAB samarbetar med energibolaget Vattenfall och ståltillverkaren SSAB för att i princip ta bort klimatpåverkan från den svenska stålindustrin. H2 Green Steel har planer på att producera fossilfritt stål med hjälp av vätgas. I Skellefteå bygger Northvolt Europas största batterifabrik. Den väntas skapa 10 000 nya jobb i Skellefteå med omnejd.

Det pratas om investeringar på helt ofattbara 1 000 miljarder kronor. En summa som dessutom successivt tycks växa.

Vägarna ska förstärkas för att klara 74 tons fordon, Norrbotniabanan mellan Skellefteå och Luleå ska påbörjas under planperioden, järnvägsbygget mellan Dåva och Skellefteå kan komma att påskyndas, Malmbanan mellan Luleå och Riksgränsen ska rustas upp för att klara ännu tyngre tåg, dubbelspår mellan Luleå och Boden och inte minst förbifart Skellefteå.

Bland annat.

Tala om proppen ur.

Om regeringen behagar säga ja, vill säga. Vilket den förhoppningsvis ska göra.

– Dessa stora satsningar är nödvändiga med tanke på de stora näringslivssatsningar som pågår i norr, konstaterade generaldirektör Lena Erixon, och bekräftade därmed indirekt att det är den andra vägen som gäller vad gäller Norrland.

Det enda man kan göra nu är att hoppas på att politiker från allehanda håll förenar sig, lägger ner den där stridsyxan som alltför ofta plockats fram i kampen om vem som sa ja och vem som sa nej.

Det är oansvarigt att fortsätta det politiska käbblet när äntligen det är korken ur för de välbehövliga satsningarna på infrastruktur.

Den verbala uppgörelsen mellan Moderater och Socialdemokrater i samband med tisdagens kommunfullmäktigesammanträde i Skellefteå bevisade en ska: att den infrastrukturella surdegen fortfarande är sur, kanske surare än någonsin.

Förhoppningsvis blir det bråket, inför öppen ridå, någon form av slutpunkt för osämjan om när, var och hur och av vem saker och ting gjorts och inte gjorts.

Politiken är inte ett ”spel”. Så låt inte förslaget till nationell infrastrukturplan riskera att bli ett politiskt spel utan vinnare.

Vad som i stället behövs är samarbete, samarbete över blockgränserna, och ännu mer samarbete.


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa