Jag pratar om frihet, men behandlar mig själv som en slav.

Det sa dramatikern, författaren och skribenten Stina Oscarson till magasinet Filter (19/3 2014) i ett reportage där hon berättade om sin anorexi. Sjukdomen som hon i våras, efter att närstående uttryckt oro, blev tvångsinlagd och vårdad för mot sin vilja.

Efter utskrivningen berättade hon om sina upplevelser av tvångsvården för ledarskribenten Maria Ludvigsson, i en brevväxling som nu publicerats (Svenska Dagbladet 24/10 2021).

Korrespondensen kretsar kring huruvida den frihetsinskränkning som tvångsvård innebär någonsin kan rättfärdigas.

Det är en viktig debatt. Den typen av maktutövning från det offentliga förtjänar att ständigt bli synad och ifrågasatt. Även om det räddar liv, och de flesta av oss troligen inte vill leva i ett samhälle där självmordsbenägna och psykotiska individer lämnas vind för våg.

Att kunna rädda liv är dock inte nog för att det ska bli fråga om tvångsvård. I sådana fall hade det varit logiskt stringent att tillämpa det även på fysiska åkommor. Det gör vi inte. Man är fri att neka behandling för exempelvis cancer även om det innebär döden.

I stället bygger tvångsvården av psykiskt sjuka på att individen som omhändertas hade önskat vård om hen befann sig i ett mer rationellt, mindre ångestfyllt tillstånd. Bristande sjukdomsinsikt kan vara en del av symtombilden för många psykiska åkommor.

Att behandla mot patientens uttryckliga vilja är en kraftig frihetsinskränkning. Det går inte att komma ifrån, men även den som är förslavad under sin sjukdom är ofri.

För det offentliga kommer tvångsvården med ett stort ansvar för att garantera rättssäkerheten. Åtgärder behöver gå att överklaga, inte bara på pappret utan även i praktiken. I dag är många patienter dåligt insatta i sina rättigheter, och saknar hjälp.

Tillsynen behöver öka, patienterna har ofta svårt att själva göra sina röster hörda. Att inspektörer regelbundet kommer in, kikar i journaler och lyssnar på de intagna skulle kunna avslöja eventuella missförhållanden.

Ytterligare tveksamheter finns kring att många patienter som lagts in ”frivilligt” gjort det under hot om att de annars kommer ett tvångsintas. Går det verkligen att prata om frivillighet då?

Med tvångsinsatser kommer ett stort ansvar för att vården som ges är god. Tidigare i år skrev Sydsvenskan (17/1 2021) om hur en kvinna som tvångsvårdades bältades över 50 gånger för att antingen tvångsmatas eller hållas lugn.

Bruket av den typen av tvångsåtgärder i barnpsykiatrin har varit kritiserat, men det finns anledning att ifrågasätta det även för vuxna patienter. Risken att det skadar tilliten och traumatiserar är överhängande. Vården som ska läka får inte riva upp fler sår.

Kanske finns det dessutom bättre metoder. I Skånes barn- och ungdomspsykiatri har man med förändrat arbetssätt lyckats minska antalet bältningar kraftigt.

Upprepat bruk av tvångsåtgärder bör vara en varningsklocka för att behandlingen missar målet. Nollvisioner är ofta tandlös symbolpolitik, men som tankesätt skulle det kunna vara fruktbart här.

Om ökad personaltäthet och förändrade arbetssätt kan minska bruket av tvång i psykiatrin är det värt att testa.

Tvångsvård bör betraktas som ett nödvändigt ont, som helst inte skulle behövas alls.