Vi brukade ha folk som jobbade i industrin, men de är praktiskt taget borta.
Det sa dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt (M) 2013 på World Economic Forum i Davos.
Trä- och pappersföretagen, stålindustrin och biltillverkarna tittade förvånat på varandra. Var de verkligen borta?
I statistiken syntes utplåningen inte heller. Industriföretagen stod fortfarande för runt 70 procent av den svenska exporten och anställde hundratusentals människor.
Reinfeldt hade fel i sak och fick välförtjänt kritik. Men hans uttalande var talande för synen på den svenska industrin.
Trots dess vikt för ekonomin har perspektivet varit att Sverige, liksom väst i stort, är på väg att bli post-industriellt.
Ekonomen och författaren Stefan Fölster skrev i somras att Sverige tycks planera en sorti som industrination (Svenska Dagbladet 2/6 2020).
Statsminister Stefan Löfven (S) har i och för sig sedan tillträdet ibland pratat om industrin i högtidstalen. Inför valet 2014 utlovade han en ”industrikansler” som skulle förbättra villkoren för basindustrin.
Det blev ingen kansler. Men väl ett ”advisory board” och en ”nyindustrialiseringsstrategi”, som bland annat uttryckte att Sverige ska ”uppmuntra affärsmodeller som skapar värden med utgångspunkt i cirkulär ekonomi”.
Hur det eller strategins övriga fluffiga mål om digitalisering och innovation skulle uppmuntras framgick dock inte. Inte heller den medföljande handlingsplanen, som skulle konkretisera strategin, är så värst konkret.
Här finns många Löfvenska floskler – ”Kraftsamlande samverkansprojekt har initierats” – men inte en enda rad om pålitlig energiförsörjning, om skattenivåer för företag eller spetsutbildad arbetskraft.
Det vill säga sådant som industriföretagen själva pekar på som hinder och problem. Byråkratin för miljötillstånd och kompetensförsörjningen lyfts fram som förbättringsområden,. Men utan några relevanta förslag.
Som Stefan Fölster skriver är det ingen naturlag att europeiska länder minskar sin industriproduktion. Länder som Österrike har tvärtom ökat sin med 50 procent de senaste 15 åren.
Det kräver dock reformförslag som fokuserar på de verkliga problem och hinder som möter företagen.
Här finns en udda ironi i svensk politik. För samtidigt som Socialdemokraterna med sin historiska bas bland industriarbetarna tycks ointresserade av branschens villkor har det traditionella storstadspartiet Liberalerna relativt ouppmärksammat lagt fram både konkret och klok politik på området.
I den senaste budgeten drev exempelvis Liberalerna igenom sänkt skatt för forskningsintensiva företag och utvidgade undantag för experter som arbetar tillfälligt i Sverige.
Bolagsskatten, som tydligt påverkar internationellt konkurrensutsatta företag, sänktes också på Liberalernas initiativ.
Sedan tidigare har man i motstånd mot Socialdemokraterna sänkt de skadliga marginalskatterna, och partiets energipolitik är ur industrihänseende hästlängder bättre än regeringens.
Industrins villkor står knappast högst upp på dagordningen i svensk politik. Då kan det vara värt att påminna om att basindustrin varken har försvunnit eller slutat utgöra grunden för det svenska välståndet.
Det verkar som att Socialdemokraterna och åtminstone delar av Moderaterna kan behöva höra det.