Googla gängkriminalitet och det dyker upp nästan en miljon träffar på bara några sekunder. Gängen och deras verksamhet har kopplat greppet inte bara om vardagen i många städer och bostadsområden utan även om medier och politik. I såväl kommuner som i riksdag och regering söker de styrande desperat efter metoder för att sätta stopp för den våldsvåg som sköljer över Sverige. Hittills tycks inga av de insatser som gjorts – varken hårdare tag eller satsningar på fritidsgårdar och socialtjänst – haft någon mer genomgripande effekt. Istället rapporteras det dagligen om nya mord, nya skjutningar och nya sprängdåd.
Klimatet får ursäkta, men gängkriminaliteten är i dag vårt mest akuta samhällsproblem. Våldet drabbar inte längre bara de som redan är djupt involverade i brottslighet utan slår blint. Offren är anhöriga till gängkriminella men även grannar och människor som bara råkar vara på fel plats vid fel tillfälle, ha fel kläder eller samma hårfärg som någon brottssyndikaten tycker bör vara död.
2021 sände TV4 dokumentärserien “Gängkrigens tid” där det bland annat skildrades hur en fyraårig flicka som varit på fisketur med sin pappa dödades när en bil exploderade. I bilen satt även en gängkriminell man. Det var honom syftet var att mörda. När beväpnade gängmedlemmar för några år sedan gick in och sköt med automatvapen på en restaurang i Göteborg mördades en 20-åring som var där och såg på fotboll. Han skulle påbörja en universitetsutbildning i datavetenskap och hade inga kopplingar till kriminalitet. Men för gängkrigarna spelar det ingen roll.
“Jag får inte dåligt samvete, tyvärr. Jag tänker inte på vem som dör och vem som inte dör. Jag tänker bara på mig själv och mina vänner och att vi inte ska dö. Om jag ser min fiende då skjuter jag. Det kan vara mitt i stan. Det kan vara på en badplats, han kan vara på en familjemiddag. Jag kommer att skjuta. Det spelar ingen roll” säger en av dem som intervjuas i TV4:as dokumentär.
Sedan 2021 har utvecklingen eskalerat ytterligare. I hela landet. Under septembers två sista veckor mördades 12 personer i olika gängrelaterade våldsdåd. Bland annat en blind pensionär i Sandviken, en 25-åring som skulle till jobbet i hemtjänsten och en 24-årig nyutexaminerad grundskollärare i Uppsala, vars hus, som låg i närheten av en plats där en gängkriminell uppehåller sig, sprängdes. Mördarna, liksom de som dödas, blir dessutom allt yngre. Gängen sätter utan skam vapen i händerna på barn som knappt nått tonåren.
Torsdagen den 28 september höll statsminister Ulf Kristersson (M) tal till nationen med anledning av krisläget. Det gjorde knappast någon klokare. Politiker – från vänster till höger – liknar yra höns vilka greppar efter halmstrån för att ge intryck av att de har svar på vad man bör göra för att stoppa gängen och skydda medborgarna. Men vare sig att kräva militär på gatorna eller att skamma partyknarkare är särskilt konstruktivt. Det bästa vore om svenska politiker slutade killgissa och istället vände sig till kolleger i länder med större vana av gängkonflikter för råd om hur man bäst hanterar situationen. Det finns exempel både från andra EU-länder och från USA och Sydamerika på metoder, varav några visat sig vara dåliga och andra betydligt bättre. Att uppfinna hjulet ännu en gång har vi inte tid med när oskyldiga människor mördas på löpande band.