Larmen om långa köer till barn- och ungdomspsykiatrin har ljudit i många år.
Trots satsade miljarder kvarstår problemet.
Enligt en rapport från Sveriges kommuner och regioner, som släpptes i somras, hinner BUP-mottagningarna i genomsnitt ta emot 1,5 barn per dag och anställd. Den siffran borde kunna höjas.
De regionala skillnaderna är stora. Bara tre regioner – Stockholm, Gotland och Sörmland – når över två besök per dag och anställd.
I vilken grad de regionerna uppfyller vårdgarantins 30 dagar från första kontakt med vården varierar också stort. I Stockholm och på Gotland genomförs första besöket i över 90 procent av fallen inom 30 dagar.
I Värmland är motsvarande siffra 20 procent, i Västmanland 15 och i Västerbotten så lågt som nio procent.
Det finns alltså goda skäl att jämföra regionernas arbetssätt för att försöka se vad de regioner som lyckas gör rätt. Och komma åt systemfelen i grunden.
De långa köerna beror delvis på ett ökat söktryck. Sedan 2006 har antalet barn och unga som behandlas för ett psykiatriskt tillstånd fördubblats. En stor del av fallen handlar om ADHD eller autism.
Enligt Ing-Marie Wieselgren, nationell samordnare för psykisk hälsa, gäller drygt hälften av alla första besök de två diagnoserna. Vad det beror på har inget entydigt svar. Dock tyder lite på att antalet barn med besvär ökat i sig.
Ökad medvetenhet har sannolikt gjort många mer benägna att söka vård.
Vilket i grunden får ses vara positivt, även om det delvis bidrar till köerna.
Dock finns det anledning att fundera på om det finns lösningar utanför psykiatrin. Många föräldrar vittnar om hur svårt det är att få extra stöd och hjälp i skolan utan en diagnos. Något som i sig skapar ett behov av att söka sig till vården.
Det är värt att ifrågasätta om alla barn behöver den specialistvård – i form av habilitering och medicinering – som BUP erbjuder, om det kanske bara är skolsituationen som inte fungerar.
För den som behöver vård kan dock extra stöd i skolan i väntan på utredningen troligen göra väntetiden mer uthärdlig.
Kötiderna behöver kortas. Men även åtgärder som kan göra väntan med uthärdlig är värda att pröva.
Barn lämnas i limbo. Bristen på hjälp riskerar att spä på problemen så att hjälpinsatserna behöver vara större när de väl får vård.
Det behövs inte fler ensidiga satsningar mot köerna. Vad som behövs är att ta tag i systemfelen som skapar dem. Allt annat vore att lämna barnen i sticket.