Sverige gick emot trenden i Europaparlamentsvalet. Vilket i sig är något av en trend – i förra valet, 2019, var det Miljöpartiet som misslyckades med att kapitalisera på den gröna våg som svepte fram över resten av Europa. I år blev MP i stället en av framgångssagorna, genom att knipa positionen som tredje största parti och behålla sina mandat, samtidigt som Sverigedemokraterna gick bet på att kanalisera den högernationalistiska vågen.

Där står vi enade med resten av Norden – i Danmark krympte Dansk Folkeparti, och Socialistisk Folkeparti blev största parti. På andra sidan Östersjön krympte Sannfinländarna, samtidigt som Vänsterförbundet gjorde ett starkt resultat. Norden visade sig grönt och vänster, och duckade för den högernationalistiska våg som sköljer över stora delar Europa.

På EU-nivå innebar det svenska resultatet bara smärre förändringar. Enda partigruppen som förlorade ett mandat var EPP, som har Kristdemokraterna att tacka för det. Det förlorade mandatet kneps av Vänsterpartiet, för vänstergruppens räkning. För övriga grupper med svenska parlamentariker – socialdemokratiska S&D, de gröna, ECR där Sverigedemokraterna sitter och Renew med både Centerpartiet och Liberalerna – är antalet svenska mandat oförändrade.

Andra länder bidrog i desto högre grad till förändring av parlamentets sammansättning. På många håll blev högernationalister de stora vinnarna. Precis som befarat, ska sägas. I Frankrike gick Marine Le Pens Nationell Samling starkt framåt, samtidigt som president Emmanuel Macrons parti Renässans förlorade så hårt att han kände sig nödgad att utlysa nyval. För övrigt, kan franska partier sluta byta namn snabbare än andra byter underkläder?

Även i Österrike, Tyskland och Italien var högernationalisterna framgångsrika. De plockade mandat antingen till ECR-gruppen, som på det stora hela ökade, eller ID, som på det stora hela minskade. Men det är innan de övriga partierna, som hittills inte ingår i någon grupp, förhandlat sig till att ingå i en.

Så vad betyder allt detta? Skillnader i valresultat till trots, så finns nog en liknande känsla hos liberaler (i bredaste bemärkelse) över hela kontinenten, som tillsammans kan dra en lättnadens suck. Det blev inte riktigt så illa som befarat. Resultatet är inget att fira, men heller något att gråta över. Ursula von der Leyen ser ut att kunna få en mandatperiod till som kommissionsordförande. Stödet till Ukraina kvarstår.

Att högerpopulister och nationalister vinner mark betyder dock att makten centreras något längre högerut, och det lär få konsekvenser för politiken. Tillsammans med positionsförflyttningar i vissa partier inom EPP bäddar det eventuellt för en minskad iver i klimatpolitiken. Frihandeln lär också ta stryk av att nationalism och protektionism går framåt, det är olyckligt i en tid då Europa skulle behöva sätta i en högre tillväxt-växel. 

Det kunde varit värre, men det kunde också varit mycket bättre. Vad som kunde blivit en högernationalistisk tsunami, blev en långt mer blygsam våg – och det breda mitten verkar bestå. Till SD-parlamentarikern Charlie Weimers förtret.