Äntligen stod partiledarna i talarstolen.
Efter tisdagens turbulens, där justitieminister Morgan Johansson (S) med knapp marginal klarade sig igenom en misstroendeomröstning, var det på onsdagen (8/6 2022) partiledardebatt i riksdagen.
Den avvärjda regeringskrisen innebar dock inte att tonläget var svalare. Tvärtom. Ämnena partiledarna valde att lyfta i sina anföranden ger en tydlig försmak av vilka frågor de vill ska dominera valrörelsen.
Att oppositionspartiernas ledare lyfte regeringens långa rad av misslyckanden, särskilt otryggheten och gängkriminaliteten, var en lågoddsare. Så även försöken från vänstern att få upp a-kassan och pensionerna på den politiska agendan.
Brännande är även splittringen i riksdagen mellan de två blocken, men även internt inom blocken.
Att både Nooshi Dadgostar (V) och Magdalena Andersson (S) var tydligt taktiska när de lyfte pensionerna respektive a-kassan – två centrala ekonomiska frågor där M och SD har ett synsätt som ligger långt ifrån varandra – var ett försök att slå in i kil i en av oppositionens största sprickor.
Det betyder inte att allt är frid och fröjd i det rödgröna block där Centerpartiet allt tydligare hör hemma – trots partiledaren Annie Lööfs protester. Främst för att SD-samarbete är ett omöjligt alternativ för ett C som satsat mycket politisk krut på den ”breda mitten”.
Splittringen syntes tydligt när de enda partier som debatterade mot Lööf efter hennes anförande var regeringens två andra stödpartier: Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
Nooshi Dadgostar (V) riktade tydlig kritik mot att Centerpartiet konsekvent släppt fram en statsminister för att sedan lika konsekvent lägga krokben för att hon ska kunna föra sin politik.
Lööfs svar blev lika märkligt som talande. De 174 ledamöter som S, MP, V och C tillsammans har är som bekant inte en majoritet. Om C röstar för regeringens budget skulle det således vara upp till en politisk vilde om budgeten gick igenom.
”Så kan man inte styra ett land”, konstaterade Lööf.
Men är det mer ansvarstagande att släppa fram en regering bara för att sedan låta den regera på oppositionens budget?
Inte solklart.
Dessutom fick den politiska vilden Amineh Kakabaveh betydande inflytande redan i statsministeromröstningen.
Av all rörighet i svensk politik är det till sist detta som står i centrum. Har Magdalena Andersson ett reellt regeringsunderlag, ett eget block?
Så länge inte den frågan besvaras riskerar turbulensen att finnas kvar även efter valdagen den 11 september.