Januariavtalet och den förra regeringens arbete innebar flera steg i rätt riktning för att motverka hedersrelaterat våld och förtryck – mycket tack vare Liberalernas inflytande och påtryckningar. När partiet nu innehar posten som jämställdhetsminister tas förhoppningsvis än fler steg under kommande mandatperiod.
För även om arbetet har intensifierat och kunskapen inom myndigheter är långt större än för tio år sedan, finns det gott om förbättringspotential. I en rapport som Jämställdhetsmyndigheten släppte i början av december framgick att flera av de granskade fall då barn som behövt skydd förts ut ur landet hade gått att förhindra om man ingripit tidigare.
Den vanligaste anledningen att familjer där det förekommer hedersförtryck sätter sina barn på ett plan långt bort är för att undvika myndighetsbeslut – vilket väcker frågor om vilken typ av beredskap som myndigheterna har inför att sådana beslut fattas. Eftersom det rör sig om förhållandevis få fall, bör det inte vara omöjligt att förhindra resorna. Reseförbud för barnet hade kunnat användas i 28 av fallen i det studerade underlaget – vilket visar att det finns verksamma verktyg som borde användas mer.
För flickorna som förs bort är syftet vanligen tvångsäktenskap, för pojkarna är det istället ”uppfostringsresor” ofta till följd av kriminalitet, som gäller. Uppfostringsresor förekommer dock även för döttrar, men då rör det sig om att förhindra att de blir ”försvenskade” – i klarspråk att de inte anpassar sig till hedersnormer. Detta aktiva motstånd mot svenska värderingar är en av integrationspolitikens största utmaningar.
På lång sikt är det enda hållbara att normer förändras, och att hela familjer lämnar det destruktiva hedersförtrycket bakom sig. En av utmaningarna med att bekämpa hederskultur är att det i grunden bygger på starka krafter: kärlek och familj. För de utsatta är det inte alltid lätt att lämna, särskilt inte när man saknar trygga alternativ att lämna familjen för. Det förekommer exempel där barn som omhändertagits och placerats på SIS-hem som visat sig innebära en så otrygg tillvaro att de hellre återförenas med de förtryckande familjen. Det offentliga måste kunna bättre än så.
Att förändra normer kan tyckas lättare sagt än gjort, men det går. Även om de är djupt rotade. I boken Vem har sagt något om kärlek? skildrar journalisten Elaf Ali hur hennes pappas attityder förändrades. I boken säger han: ”Ni barn kämpade för det ni trodde på. Jag började se Sverige genom era ögon. Tiden har såklart också hjälpt till, ju fler år jag levde i det här landet, ju mer jag tittade på svensk tv och rörde mig i samhället, desto mer insåg jag att det är andra regler och förhållningssätt som råder här.” Det är ord från en man som förbjöd sin dotter att gå till simhallar, och sade sig vara redo att mörda henne om hon skaffade en pojkvän.
För att genomgripande förändra attityder behövs mötesplatser för svenskar och invandrare, och gemenskaper som erbjuder alternativ till förtryckande normer. Det kommer ta tid, varför det kommer behövas ett stärkt myndighetsarbete för att upptäcka och motverka förtrycket, och stoppa de fall där det är påväg att gå som allra mest snett. Men akuta insatser kan aldrig vara en permanent lösning, för att komma ifrån förtrycket behöver attityder förändras i grunden.