Svenska myndigheter är uppbyggda som stuprör med nästintill vattentäta skott däremellan. Men ibland är samarbete av yttersta vikt och då måste funktionerna kring samarbete fungera. Särskilt angeläget är det förstås när det gäller rikets säkerhet.
Regeringen tog i dagarna beslut om en ny nationell strategi mot våldsbejakande extremism och terrorism. I strategin ges Säkerhetspolisen, Polismyndigheten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och Center mot våldsbejakande extremism i uppdrag att bland annat samverka med varandra och med andra viktiga aktörer. Måtte det fungera bättre än den bristfälliga samverkan förra veckan mellan Trafikverket, räddningstjänsten och länsstyrelsen i Skåne gällande snökaoset på E22.
Det sätt på vilket Sverige är organiserat är inte helt okomplicerat, samtidigt som det knappast finns någon samhällsmodell som är helt exemplarisk vid kris. När ansvar är fördelat på olika nivåer, från det lokala med kommunerna, via det regionala med länsstyrelsen till den nationella nivån, är det lätt hänt att stuprör och prestige ställer till det.
En viktig del i regeringsbeslutet är att förebyggande åtgärder ska integreras i det vanliga arbetet kring att förebygga brott. Det har kommunerna ansvar för sedan ett halvår tillbaka, men man kan vara säker på att ambitionen i det ansvaret kan variera högst betydligt mellan landets 290 kommuner.
Det är klokt att slå ihop de tidigare uppdelade strategierna kring våldsbejakande extremism respektive terrorism. Ibland kan skillnaden dem emellan vara hårfin. Med tanke på att extremister och terrorister gärna hämtar luft i de mörka delarna av internet och sociala medier är det lite svårt att förstå varför inte Myndigheten för psykologiskt försvar är med bland de utpekade myndigheterna. Visserligen är fler aktörer med inom ramen för det utökade arbetet men det vore en tydlig signal att mycket av extremismen frodas på nätet.
Kommunerna kommer att ha en nyckelroll i arbetet för att framför allt förebygga och förhindra en grogrund för extremism och terrorism. Mycket fokus behöver läggas på att hjälpa kommunerna att hitta formerna för detta. Inte minst att se att mycket arbete som redan görs också kan ha bäring på detta område. När man arbetar lokalt för att rädda barn som riskerar att hamna i kriminalitet och gängmiljöer är steget inte långt till att öppna ögonen för andra problem i barnets närhet. Det gäller helt enkelt att bredda seendet för att kunna sätta in rätt åtgärder.
Det krävs också ökad kunskap hos kommunerna och deras medarbetare. Skolan och socialtjänsten kommer av naturliga skäl att vara de områden där fokus kommer att ligga. Dessa är redan hårt ansträngda så det behövs ytterligare resurser för att mäkta med utökade arbetsuppgifter, särskilt när de är så samhällsviktiga som förebyggande arbete mot extremism och terrorism. Man får heller inte vara för ängslig för att ge sig in på känsliga områden som religion. Den viktiga religionsfriheten måste kunna bevaras samtidigt som man tar religiös extremism på största allvar. Det viktiga är att inte heller blunda för andra områden där grunden för våldsbejakande extremism och terrorism skulle kunna gömma sig – det gäller att ha ögonen öppna och ett kreativt tänkande oavsett vilken samhällsbärande funktion man innehar.