Allt fler svenska journalister drabbas av hat och hot på grund av vad de skrivit.
I andra länder är det förenat med fara för livet att misshaga regimen och brottssyndikaten.
Hittills i år har 15 journalister dödats, enligt Reportrar utan gränser. Tre i Irak och Mexico, två i Somalia och Syrien och en i vardera Afghanistan, Nigeria, Pakistan, Paraguay och Jemen. Lägg därtill alla som fängslats.
I ett globalt perspektiv kan de svenska problemen framstå som mer eller mindre obetydliga. Men så är det inte. Om hat och hot leder till att journalister undviker att skriva om vissa ämnen är hela det demokratiska samhället hotat.
Och det här är ingenting som bara drabbar de stora drakarna. Även landsortspressen får sin beskärda del av hat och hot.
Det här är inget nytt problem. Däremot har det vuxit med åren.
En tredjedel av landets journalister har i sitt yrke utsatts för hat och hot. Detta enligt en stor undersökning gjord av Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet.
Samma undersökning visar även bredden på självcensuren hos svenska journalister. Drygt fyra av tio av de som hotats har någon gång avstått från att bevaka vissa ämnen eller personer/grupper på grund av risken för nya hot.
Det är inte bara ett arbetsmiljöproblem. Det är också ett demokratiproblem.
Nu ska det sägas att det här inte är ett problem specifikt för mediebranschen. Det finns även andra utsatts grupper: domare, politiker och poliser för att ta några exempel.
Men ingen, skriver ingen, ska bli hotad och trakasserad i sitt jobb.
Frågan är vad som kan/behöver göras. Man kan ju börja med att alla, skriver alla, brottsliga angrepp mot journalister polisanmäls. Att polis och rättsvårdande myndigheter tar hatet och hoten på allvar.
Bäst hade naturligtvis varit med särskilda poliser jobbade med hatet och hoten. Inte bara de som riktas mot media.
Men det handlar också om att politiken agerar.
Vilket politiken också har gjort.
För någon vecka sedan tillsattes en utredning som ska se över, analysera och ta ställning till hur ett förstärkt straffrättsligt skydd ska kunna utformas för vissa samhällsnyttiga funktioner. Till de funktionerna hör journalisterna.
Så här skriver Lawen Redar (S), kulturpolitisk talesperson, och Fredrik Lundh Sammeli (S), ordförande i justitieutskottet, i en debattartikel i Journalistförbundets tidning Journalisten: ”En enda journalist som känner sig tvungen att censurera sig själv, eller helt avstå från att utöva sitt jobb, är en för mycket. I förlängningen är hat och hot mot journalister ett hot mot vår demokrati.”
Det är bra att politiken agerar.
Däremot är det uselt att den inte reagerat och agerat tidigare. Och det oavsett färg på regeringen.
För det här är inget nytt problem.
Men egentligen är det inte ett problem specifikt för enskilda journalister. Det är heller inte ett problem specifikt för mediebranschen. Det är ett problem för alla som vill delta i samhällsdebatten på ett juste och civiliserat sätt.
Långt bort ifrån fake news och faktaresistens.
Och här måste vi alla hjälpas åt att vårda både språket och demokratin.
Nu är utredningen tillsatt, och det är bra.
Coronapandemin har visat både det ena och det andra, visst positivt, annat negativt.
Det den dock med all önskvärd tydlighet visat är medias – tv, radio och tidningar – betydelse som informationskanal när landet svajar.
Det är ytterligare ett tungt vägande skäl till att ge journalisterna ett bättre straffrättsligt skydd.