Hat och hot skrämmer bort kvinnor från politiken

Medan manliga politiker trakasseras utifrån kompetens och åsikter är retoriken mot kvinnliga politiker många gånger sexistisk.

Ingen ska behöva uppleva vad Annie Lööf, avgående partiledare för Centerpartiet, har fått uppleva under sina år som toppolitiker.

Ingen ska behöva uppleva vad Annie Lööf, avgående partiledare för Centerpartiet, har fått uppleva under sina år som toppolitiker.

Foto: Tim Aro/TT Nyhetsbyrån

Ledare2022-12-02 07:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Lite måste du väl tåla …

Undrar hur många politiker som fått höra det.

Underförstått att man är en legitim måltavla för angrepp.

Ja, lite måste de väl tåla. Heltids- och fritidspolitikerna. De måste tåla att bli granskade, att deras – och partiets – ställningstaganden ifrågasätts. Men frågan är hur mycket lite är. Adverbet och pronomenet ”lite” skaver. Några accepterar mer, andra mindre.

Nästan var tredje svensk politiker utsätts årligen för hat, hot, trakasserier och skrämseltaktiker. Störst är problemet bland folkvalda på framträdande poster, hårdast drabbas kvinnor i ledande positioner.

Av kvinnliga kommunstyrelseordföranden drabbas sju av tio årligen, att jämföra med drygt hälften av de manliga.

Det visar Sandra Håkansson, doktorand i statsvetenskap vid Uppsala universitet, i en ny rapport: ”Betalar kvinnor ett högre pris för makten? Hot och våld mot svenska politiker” (Tankesmedjan Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) 2022).

Svaret på frågan i rubriken är tyvärr ja. Kvinnliga politiker betalar ett högre pris för makten.

Men det räcker inte med att kvinnliga politiker utsätts för mer hat och hot än sina manliga kolleger.

Hatet och hoten ser också annorlunda ut. Medan manliga politiker trakasseras utifrån deras politiska kompetens och politiska åsikter är retoriken mot kvinnliga politiker många gånger sexistisk och helt frånkopplad från deras politik.

Eller som Sandra Håkansson säger till TT Nyhetsbyrån (27/11 2022): ”Det är betydligt mer sexism och hatretorik mot kvinnor. De får kommentarer om deras person, privatliv, sexualliv och utseende snarare än vad de har uttryckt för åsikter.”

Den skrämmande konsekvensen av det blir, enligt rapporten, att kvinnliga politiker upplever begränsningar i vilka ämnen de kan ta upp, och hur de kan ta upp dem. Att prata jämställdhet, migration och våld mot kvinnor, för att ta några exempel, är minerad mark för både kvinnliga och manliga politiker. Men kvinnor undviker dem mer än männen. Vilket riskerar att påverka den politiska debatten.

En som fått uppleva vad hat, hot och trakasserier innebär är Annie Lööf, avgående partiledare för Centerpartiet. Hennes redogörelse för allt hat och hot som riktats mot henne, i samband med rättegången mot Theodor Engström, var skrämmande.

Hon berättade bland annat hur personer dukat upp ett bord utanför hennes hus, som en symbol för ”Annie Lööfs sista måltid”, hur hennes barn utsatts för kidnappningshot och hur hon fått tomhylsor skickade hem till sig.

När hon dagen efter Centerpartiets svidande valförlust vaknade upp var det med en känsla av besvikelse. Men också med en känsla av lättnad över att inte ha kommit till skada under sina år som toppolitiker.

Det är ingenting som någon politiker, oavsett kön, oavsett parti, ska behöva uppleva. Det ingenting som någon ska behöva uppleva.

Någonting måste göras. Om ingenting görs, om kvinnor av rädsla för hat, hot och trakasserier undviker vissa frågor, om kvinnor i högre utsträckning än män lämnar politiken har vi ett problem. Ett demokratiskt problem.

Risken är att frågor som är angelägna för kvinnor får mindre uppmärksamhet.

Lite måste de väl tåla …

Absolut. Men frågan är hur mycket.

I tider när demokratin ifrågasätts – av Donald Trump i USA, av Jair Bolsonaro i Brasilien, som utmanar valresultatet – har det kanske aldrig varit så viktigt att värna demokratin, att inse att demokratin aldrig får tas för given, att den måste värnas varje dag.

Varje gång en politiker lämnar sina uppdrag eller tystnar i den offentliga debatten är det ett misslyckande för ett demokratiskt land.

Får utvecklingen fortgå – med mer och mer hot och hat mot politiker – riskerar det att på sikt tysta demokratin.

Att hoppas på att aktörerna bakom sociala medier ska ta sitt ansvar och förhindra hatet och hoten är nog att hoppas på för mycket.

Vad som snarare behövs är att fler utsatta politiker vill och vågar träda fram och berätta. Många tänker nog att ”stormen” blåser snabbare över om jag inte agerar.

Vad som också behövs är att partierna blir bättre på att stötta sina förtroendevalda när de utsätts för hat och hot. Och om det inte är nog att de har väl upparbetade kontaktnät med externa aktörer.

Det behövs även ett annat säkerhetstänk kring dem som utsätts för hot och hat.

Det som hänt Annie Lööf, det som hon berättat om, är rent förfärligt. Men förhoppningsvis kan hennes vittnesmål bidra till att fler vågar berätta vad de varit med om och att det i sin tur kan starta en diskussion som kan hjälpa andra som ”råkat illa ut”.