Ibland måste man som politiker stanna upp och tänka till.

Vad har vi att vinna på det? Är det värt besväret?

Det är december 2018. Platsen är Anderstorpsgymnasiet i Skellefteå.

På försök införs ansiktsigenkänning med kamera för att registrera elevernas närvaro. Tanken är god. Lärarna ska få mer tid till undervisning, mindre ska behöva läggas på administration, i det här fallet att manuellt registrera elevernas närvaro/frånvaro.

Först sa Integritetsskyddsmyndigheten (före detta Datainspektionen) nej, så får ni inte göra. Det beslutet överklagade kommunen till förvaltningsrätten. Som också sa nej, så får ni inte göra. Det sa även kammarrätten, dit ärendet överklagades.

Där kunde och borde denna historia ha slutat.

Här kunde Skellefteå kommun konstaterat att även om tanken var god så blev det fel. I varje fall enligt Integritetsskyddsmyndigheten och kammarrätten. Men icke. Kommunen överklagar igen. Denna gång till Högsta domstolen.

Det behövs ett prejudikat, säger Joakim Dahlgren (S), ordförande i gymnasienämnden. Och tillägger att det ”måste finnas tydliga lagar om vad som är okej och inte” (Norran 29/6 2021).

Det är här någonstans man som kommunpolitiker borde ha stannat upp ett tag, djupandas och fråga sig: Är det verkligen värt besväret? Svaret borde ha varit: Nej, det är det inte. Speciellt inte när kammarrättens utslag var så tydligt.

Bakom själva juridiken finns en annan tanke värd att tänka. Kina och Ryssland har använt massövervakning med ansiktsigenkänning för att kontrollera befolkningens rörelser, kontakter och åsikter.

Visserligen är det någonting helt annat än närvarokontroll på en gymnasieskola i Skellefteå, som blivit en internationell kändis efter att ha bötfällts för att använda ansiktsigenkänning vid kontroll av närvaro.

Självklart går det inte att jämföra kameror för ansiktsigenkänning på en gymnasieskola i med ”trygghetskameror” i kollektivtrafiken, på banken, i affären och där mycket folk rör sig. Kamerorna har satts upp av helt olika anledningar.

Men man måste ändå ställa sig frågan om det är rätt och riktigt att släppa in diktaturers övervakningsteknologi på svenska gymnasieskolor. Även om det ”bara” rör sig om en försöksverksamhet på ett begränsat antal elever under en begränsad tid.

Med små steg avskaffas den personliga integriteten. Tekniken gör det möjligt.

Det är därför oerhört viktigt att kunna lyfta blicken och våga se helheten när det handlar om ingrepp i människors privatliv och integritet.

Det måste våra folkvalda kunna göra. Det är deras skyldighet.