Mimmie Björnsdotter Grönkvist är skribent på Liberala nyhetsbyrån.
Ljusningen var i sikte. Med drygt ett och ett halvt år kvar till valet var regeringens förhoppning förstås att kunna presentera en ekonomi som åtminstone var på väg i rätt riktning. Istället fick finansminister Elisabeth Svantesson stå och presentera ännu en vårändringsbudget i oroliga ekonomiska tider.
Den här gången är det Donald Trump och hans hot om tullar som spökar. Men världen är, som Svantesson konstaterade på pressträffen, större än USA.
För en regering som hoppas på att prestera för att kunna bli återvald är det förstås irriterande att det största osäkerhetsmolnet är helt utanför ens makt. Det är nog få som efter de senaste veckornas ekonomiska berg- och dalbana, utlösta av världens mäktigaste man beväpnad med bristfälliga servettskissuträkningar, känner sig trygga med vad som väntar i framtiden. Vårbudgetens ekonomiska prognoser är, som SVT:s inrikespolitiske kommentator Mats Knutsson konstaterar, redan överspelade.
Regeringen kan inte kontrollera Trump, men vad har de valt att göra med det svängrum som faktiskt finns? Den enskilt största satsningen i propositionen är en höjning av rotavdraget, från 30 procent till 50 procent av arbetskostnaden. Tanken är att det ska bli en injektion som får igång en avstannad byggbransch, men tunga remissinstanser är kritiska (SVT 15/4).
Myndigheten Tillväxtanalys dömer ut förslaget som "förhållandevis dyrt förslag med oklara effekter." Ekonomistyrningsverket varnar för "små eller avtagande effekter på sysselsättning i förhållande till kostnaden." Branschen själva tycker det är bra, men inte nog.
Det är ett ytterst osäkert kort att satsa på i osäkra tider. Att det är den enskilt största satsningen framstår som ett utslag av oinspirerad Alliansen-nostalgi, snarare än ansvarstagande ekonomisk politik. Kanske ska regeringen rent av vara glad att man har Donald Trump och hans handelskrig att skylla på – för Tidöregeringens största satsning är knappast något ess i rockärmen.