Alla har rätt till ett tryggt liv utan våld.

Men alla lever inte ett tryggt liv utan våld.

Samtidigt sviker det samhälle som ska se till att människor kan leva ett tryggt liv utan våld.

Det konstaterar Socialstyrelsen i en färsk rapport: ”Socialstyrelsens utredningar av vissa skador och dödsfall 2018–2021”.

Myndigheten har utrett 75 ärenden där barn och vuxna avlidit till följd av brott.

Det är en i mångt och mycket skrämmande bild som växer fram. Ett samhälle med revor, hål och brister i det skyddsnät som ska ”förebygga att barn far illa och att vuxna utsätts för våld eller andra övergrepp av närstående eller tidigare närstående personer”, som Socialstyrelsen skriver i ett pressmeddelande (31/1 2022).

I rapporten, som omfattar 83 brottsoffer, 26 barn och 57 vuxna, identifierar Socialstyrelsen ett 30-tal brister i samhällets insatser.

Det värsta är att de varningsklockor som borde ringa aldrig ringde.

Resursbrist, ren nonchalans eller någonting annat får vara osagt. Men utredningar som borde ha inletts inleddes aldrig. Uppföljningar om barns situation efter avslutad utredning utreddes aldrig. Frågor om våldsutsatthet ställdes inte trots att partnern varit aggressiv.

Det är omöjligt att inte bli upprörd när det samhälle, som har till uppgift att göra sitt yttersta för att förhindra att dessa brott sker, uppenbarligen inte gör sitt yttersta. I varje fall inte alltid.

Men det värsta är nog ändå att Socialstyrelsens utredningar visar ”att många av brottsoffren och gärningspersonerna hade haft omfattande kontakter med olika samhällsaktörer, ofta kort tid före de aktuella brotten”, som myndigheten skriver.

Så varför hände ingenting? Och om någonting hände. Varför hände inte rätt saker?

Det finns en nationell strategi för att förebygga mäns våld mot kvinnor. Den lanserades 2016 för att ”öka effektiviteten, kvaliteten och långsiktigheten i arbetet”, som det så vackert heter. Strategin är tioårig och började gälla i januari 2017. Snart har halva tiden gått.

Män slår fortfarande kvinnor och barn. Män mördar fortfarande kvinnor och barn. Kvinnor slår fortfarande män och barn. Kvinnor mördar fortfarande män och barn. Även om det är betydligt ovanligare.

Våld i nära relationer är vanligare än vad vi vill tro. Enligt Brottsförebyggande rådet polisanmäldes 23 200 fall av misshandel av kvinnor över 18 år under 2020. Mörkertalet är stort. Samma år konstaterades 17 fall av dödligt våld där offer och förövare haft en par­relation.

Omkring 150 000 barn i Sverige lever tillsammans med en förälder som blivit misshandlad av den andra föräldern.

Bakom alla siffror finns en mamma, en pappa, ett barn, en nära vän.

Genom åren har mycket gjorts. Men uppenbarligen inte tillräckligt mycket, och det som gjorts har inte alltid varit det rätta. Vilket Socialstyrelsens rapport också konstaterar. Om än inte i samma ordalag.

Det går att ropa på straffskärpningar, på fotboja och på utvidgat kontaktförbud. Sådana åtgärder behövs.

Men det är bara en del av den samlade problematiken.

Den andra delen är att ta kvinnors och barns berättelser på allvar. Från anmälan via polisutredning till domstol. Men det handlar också om att utveckla samarbetet mellan olika myndigheter och ta del av och implementera de metoder som visat sig vara framgångsrika.

Våld i nära relationer, oavsett vem det drabbar, går inte att utrota. Men det går att minska.

Att täppa till hålen i det skyddsnät som läcker är en bra start och ett gemensamt samhällsuppdrag. Som vi alla hade tjänat på.