Daniel Suhonen, chef för den fackliga tankesmedjan Katalys, och framträdande socialdemokratisk debattör, myntade i en skrift 2013 begreppet privatiseringstrappan.

Tanken var att visa hur stödet för en generell välfärdspolitik gradvis urholkas.

Trappan börjar med en (förhatlig) skattesänkning, vilket leder till brist på resurser och nedskärningar. Missnöje med nedskärningarna leder sedan till krav på valfrihetsreformer, och till att växande privata aktörer tar över infrastrukturen. Medelklassen, i maskopi med de privata aktörerna, reser också krav på kompletterande privat finansiering, vilket leder till krav på nya skattesänkningar.

Modellen har blivit populär på vänsterkanten och är en intressant inblick i den socialdemokratiska idévärlden.

I Daniel Suhonens ögon är det en slags nyliberal konspiration som urholkat stödet för den S-färgade välfärdspolitiken.

I verkligheten var det snarare tungrodda och lomhörda statliga monopol som gjorde det. Den som hade oturen att bo vid en dålig skola på 1980-talet hade inga andra val än att flytta – eller klaga till en statlig och byråkratisk koloss.

Inom vården hade Socialdemokraterna, med den så kallade sjukronan 1970, helt monopoliserat vårdfinansieringen och avskaffat möjligheten att välja läkare, med växande landstingsbyråkratier som följd.

Daniel Suhonens privatiseringstrappa bygger på en felaktig premiss, men den är inte utan förtjänster. Det var inte skattesänkningar som ledde till 1990-talets valfrihetsreformer, men det är sant att missnöje med de offentliga systemen får politiska konsekvenser.

Just vården är ett bra exempel. Daniel Suhonens nedskärningsretorik till trots har Sveriges utgifter för hälso- och sjukvård mer än fördubblats sedan början av 2000-talet. Ändå växer köerna för varje år.

Missnöjet syns i opinionsundersökningarna – sjukvården är ofta väljarnas viktigaste fråga – men också på andra sätt. Numera har 700 000 svenskar privata sjukvårdsförsäkringar som ger dem möjlighet att få snabbare vård än det offentliga kan erbjuda.

Risken är förstås uppenbar att detta växande antal, precis som Daniel Suhonens trappa förutspår, tröttnar på att dubbelbetala för vården och därför kräver en motsvarande skattesänkning.

Den insikten kunde vara en varningsklocka till Socialdemokraterna och Daniel Suhonen att reformera vårdsystemet innan väljarna avsätter dem eller röstar med fötterna på privata alternativ.

Reaktionen från Socialdemokraterna har i stället varit att klaga på resursbrist och söka konflikt med de privata försäkringarna.

”Det kommer att bli politisk strid om den här frågan”, sa socialminister Lena Hallengren (S) i höstas (8/10 2021).

Daniel Suhonen själv skrev att Timbro ”skiter i om fattiga dör” sedan tankesmedjan släppt en rapport om privata sjukvårdsförsäkringar i andra länder (Aftonbladet 20/9 2019).

I socialdemokraternas ögon verkar ”privatiseringarna” vara ett större problem att lösa än vårdköerna.

Välfärdsmodellen ska försvaras, oaktat vilka resultat den producerar.

Det är av det skälet som dubblade resurser måste beskrivas som ”nedskärningspolitik”.

Tänk på det nästa gång en socialdemokrat kräver en skattehöjning och mer resurser till välfärden.