Din bil, din surfplatta och din brödrost har troligen orsakat klimatutsläpp i en annan del av världen.
Importerade varor räknas dock inte in i sammanställningen av de svenska utsläppen eller i klimatmålen.
Detta trots att de är stora. Nästan dubbelt så stora som de utsläpp som sker på svensk mark (så kallade territoriella utsläpp).
En ny utredning vill se bot och bättring. Enligt ”Sveriges globala klimatavtryck”, genomförd av den parlamentariskt tillsatta kommittén Miljömålsberedningen, ska Sverige införa så kallade konsumtionsbaserade klimatmål.
På sikt ska alltså inte bara utsläppen i Sverige minska, utan även de utsläpp som orsakas av svenskars konsumtion, import och internationella resor.
Det finns något märkligt i hela den tanken. Utsläpp från en fabrik i Guangdong är rimligen Kinas ansvar, även om varan som produceras där till sist hamnar i Borås, Örnsköldsvik eller i Skellefteå.
Om Sverige ska börja räkna in importen i klimatkalkylen kommer utsläppen antingen att dubbelräknas – de ingår ju även i Kinas territoriella utsläpp och klimatåtaganden – eller också ska svenskar börja ta ansvar för den kinesiska energipolitiken, som vi inte har någon direkt möjlighet att påverka.
Men utredningen föreslår en bra kompromiss. Ett mål för konsumtionsbaserade utsläpp ska visserligen införas, men svenska myndigheter och företag får samtidigt tillgodoräkna sig den klimatnytta som svensk export gör.
Det är viktigt, eftersom den nyttan är stor. En snabb överslagsräkning ger exempelvis vid handen att ett kinesiskt pappersbruk släpper ut 14 gånger så mycket koldioxid som ett svenskt för varje ton pappersmassa som produceras.
Många fler exempel finns, tack vare att den svenska energimixen är i princip fossilfri.
På sikt kan även produktionen av fossilfritt stål och fossilfri cement bidra. Ju fler svenska varor som kan gå på export, desto färre produceras med mer koldioxidintensiva metoder någon annanstans.
Det är en insikt som borde ha varit vägledande för klimatpolitiken från dag ett, men som tyvärr glömts bort eller skuffats undan till förmån för en politik – inte minst en miljöpartistisk sådan – som betonat vikten av tuffa klimatmål i syfte att visa att Sverige ”går före”.
Resultatet har i praktiken ofta varit hårda regleringar eller överambitiösa styrmedel som försämrat konkurrenskraften för svenska företag – utan några positiva klimateffekter. Risken är tvärtom uppenbar att minskad svensk export lett till högre utsläpp.
Med förbättrad kunskap, både om vår konsumtions klimateffekter och den svenska klimatnyttiga exporten, kommer det att stå svart på vitt att Sverige redan är ett föregångsland i många branscher och sammanhang.
Då blir det också lättare att föra en ambitiös klimatpolitik, som samtidigt förbättrar företagsklimatet och ökar exporten, i stället för att försöka minska den av klimatskäl.
Bara det gör de konsumtionsbaserade klimatmålen värda att pröva, även om själva tanken fortsätter att vara märklig.