Det var den 27 januari 1945.

Röda armén, under ledning av marskalk Ivan Konjev, nådde förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Synen som mötte dem går inte i ord att beskriva. De sista överlevande 7 000 lägerfångarna befriades.

2005 deklarerade FN den 27 januari som en internationell minnesdag. En dag då vi hedrar minnet av alla som mördades under Förintelsen – och de som stod emot. En dag för alla som vill uttrycka sitt stöd för människors lika värde.

Alla människors lika värde. Vi får aldrig glömma att ”människor är födda fria och lika i värde och rättigheter”, som det heter i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Det är det livsfarligt att blunda för, att glömma.

Men vi har börjat blunda, glömma. Vi blundar när extremhögern hånar begreppet ”alla människors lika värde”. Vi blundar när diktaturer deporterar, torterar och tar livet av den egna befolkningen.

Vi vänder bort blicken när utvecklingen i några mellaneuropeiska länder gör att den demokratiska hållfastheten kan ifrågasättas. När judar i dagens Europa känner sig hotade av islamistiska grupper och högerextremister.

Utstuderat och metodiskt förstör Kina spåren av den uiguriska kulturen. Precis som i Tibet där tibetanerna utsätts för ideologisk indoktrinering i kombination med språklig och kulturell assimilering.

Rohingyafolket är en av världens mest förföljda folkgrupper. De lever statslösa och utan grundläggande rättigheter i buddhistiska Myanmar. I dag är omkring 900 000 på flykt.

Vi ska inte relativisera Förintelsen. Vi ska lära oss av misstagen som ledde fram till nazisternas förintelsepolitik, ett massmord i industriell skala.

Omkring sex miljoner judar dödades. Utöver judarna utsattes ett flertal andra grupper för systematisk terror och massmord: polacker, ryssar, romer, människor med funktionsnedsättning, politiska motståndare, homosexuella män och Jehovas vittnen.

Förintelsen är ett skrämmande exempel på vad som kan hända om vi inte håller debatten om demokrati och människors lika värde vid liv. Om vi väljer att vända bort blicken, inte se.

Det tunnas ut i leden. Bland dem som kan berätta. Ögonvittnesskildringarna är på väg att tystna. Snart finns inga kvar som själva kan berätta om fasorna i dödslägren, hur de drabbades av att en hel stat satte mördandet i system.

Det finns mycket som är skrämmande. I dåtid, nutid och samtid. Kanske mest skrämmande är hur lite vi har lärt oss. Att viljan att etikettera varandra utifrån kön, sexualitet, hudfärg, härkomst och/eller religiös övertygelse lever vidare.

Vi borde ha lärt oss vad det kan leda till.