Jamaica i Karibien är kanske mest förknippat med reggaemusik, men där har även FN-organet Internationella havsbottenmyndigheten, förkortad ISA, sitt säte. I huvudstaden Kingston pågår fram till 28 juli förhandlingar som förtjänar vida mer uppmärksamhet än de får. Världens länder samlas för att besluta om ett regelverk för mineralutvinning i djuphaven på internationellt vatten. Gruvdrift flera tusen meter under vattenytan dit solljuset aldrig når kan låta som science fiction hämtad från Jules Vernes ”En världsomsegling under havet”. Avancerad robotteknik gör det numera möjligt.

Långt ner i mörkret vilar sällsynta skatter som industrier över hela världen skriker efter. Trots att djuphaven tillhör de minst kända miljöerna på jorden för oss människor har vi upptäckt att de vidsträckta havsslätterna är rika på sällsynta mineraler och metaller. Kobolt, nickel, litium, fosfor, zink, mangan men även silver, guld och koppar. Det ekonomiska värdet är astronomiskt. Till skillnad från gruvbrytning på torra land finns dessutom fyndigheterna bara någon meter ner under havsbottnen eller ligger utspridd på den i form av potatisliknande klumpar.

Metaller är oumbärliga i tillverkningen av batterier till elfordon, vindkraftverk och annan grön teknik. Smarta mobiler, surfplattor och datorer fungerar inte heller utan dessa ämnen. Därför höjs röster från vissa företag och länder som Kina, Ryssland, Sydkorea men även Norge för att tillåta gruvdrift i havsdjupen. Samtidigt viftar forskare och miljöorganisationer med stora, röda varningsflaggor.

Djuphaven utgör omkring halva jordens yta och är världens största ekosystem med viktiga funktioner för hela planeten, som att lagra koldioxid. Genom att riva upp havsbotten rubbas naturliga processer, vilket riskerar att snabba på klimatförändringar. Strömmar i havet kommer även sprida de moln av sediment som skapas av gruvdriften, vilket påverkar marint liv långt bortom exploateringsområdena. Det globala fisket, en central proteinkälla för över en miljard människor, hotas. Gruvdrift i haven kan alltså öppna Pandoras ask med förödande följder.

Allt fler regeringar, däribland Sverige, inser riskerna med gruvdrift i djuphaven och kräver ett moratorium tills mer forskning finns på plats. Det är klokt. Gruvbrytning på djuphavsbottnar kan inte tillåtas när konsekvenserna är okända. Samtidigt går det inte att bortse ifrån att grön teknik är beroende av metaller och mineraler. Ekvationen måste gå ihop. I svensk berggrund finns tillgångar på olika typer av så kallade innovationskritiska metaller som i långt högre grad bör få utvinnas av seriösa aktörer som följer rigoröst regelverk.

EU är idag beroende av diktaturer som Kina och Kongo som knappast tar fram råvarorna på ett sätt som tar hänsyn till miljö eller mänskliga rättigheter. Om leveranserna av olika anledningar sinar eller stryps får det negativa konsekvenser för världsekonomin, säkerhetspolitiken men även grön teknik. Framtiden finns med andra ord i svensk berggrund. Den svenska miljörörelsen måste inse detta. Gruvor i Sverige är långt bättre än gruvor i diktaturer eller i de extremt känsliga djuphaven.