Att pojkar som grupp presterar sämre än flickor är ingen nyhet.

Flickorna är bättre än pojkarna i samtliga ämnen i skolan.

Det visar en granskning gjord av tidningen Läraren (2/12 2020) som gått igenom slutbetygen i alla ämnen i årskurs nio. I genomsnitt har flickorna 12 procent högre genomsnittspoäng. Skillnaden mellan könen fortsätter i gymnasiet.

Därvidlag är Sverige långtifrån ensamt. Grundtendensen är densamma i flera stora internationella studier.

Men det är en klen tröst, eller rättare sagt ingen tröst alls. Det är ett problem och ett gigantiskt misslyckande.

En slutsats man kan dra är att skolan blivit sämre på sitt kompensatoriska uppdrag. Att pojkar hamnar på efterkälken eftersom skolan inte lyckas motivera dem, eftersom skolan inte ser till deras behov.

Det går att peka på en rad delförklaringar till varför det blivit som det blivit. En är att det har med maskulinitet och femininitet att göra. Att duktig-flicka-normen gör att tjejer i större utsträckning uppmuntras att fokusera på studierna.

En annan delförklaring är skolhistorisk. Redan när flickorna, i samband med 1927 års skolreform, fick samma tillgång till högre utbildning som pojkarna var deras förmåga att läsa och skriva högre. Enligt Inga Wernersson, professor i utbildningsvetenskap vid Högskolan Väst i Trollhättan, är det en viktig förklaring (Läraren 2/12 2020).

En tredje delförklaring har att göra med omställningen från traditionell katederundervisning till mer självständiga inlärningsmetoder. Det finns vissa belägg för att det passar flickor bättre. Fokus på att göra unga elever till självgående forskare gynnar de mest studiemotiverade, som i regel är flickorna, som också mognar tidigare.

Det går att hitta en mängd andra mer eller mindre troliga delförklaringar: Pojkar löper större risk att hämmas av en antipluggkultur, många pojkar har svårt att be om och ta emot hjälp, många pojkar tvivlar på att de kan lära sig genom ansträngning och att många examinationer passar flickor bättre än pojkar.

Oavsett vilken förklaring/vilka förklaringar man sätter sin lit till måste slutsatsen bli densamma: Så här kan vi inte ha det.

Vi måste sluta med att ställa olika förväntningar på pojkar och flickor – i skolan, som familj, som samhälle – och vi måste ställa högre krav på att skolan ser pojkarnas behov.

Sverige har visserligen kommit långt när det gäller jämställdhet, betydligt längre än många andra länder.

Därmed har vi som land också mer att försvara. Jämställdhet får inte bara bli en kvinnofråga. Även i de situationer där männen missgynnas måste vi sträva efter mer jämställdhet könen emellan.

Gårdagens arbetsmarknad är inte dagens lik, och dagens är inte morgondagens lik.

Betydelsen av högre utbildning kommer inte att minska, den kommer att öka. Däremot kommer klassiska mansyrken, utan krav på utbildning, att successivt bli färre. Detta samtidigt som nästan två av tre antagna till högskolor i dag är kvinnor.

Någonting måste göras. Skolorna får inte stå bredvid och se på när pojkarna blir omsprungna av flickorna.

Det är dags att ställa om till en skola som varken missgynnar pojkar eller flickor.

Det finns mängder av forskning inom skolområdet. Den säger bland annat att ordning, reda och studiero gynnar pojkarna, att undervisning före självständigt arbete gynnar pojkarna, och att kunskap före analys också gynnar pojkarna.

Det finns många mönster som behöver brytas på vägen mot en mera jämställd skola.

En skola där klassresan kan börja, fortsätta och avslutas på mer jämställda villkor.