Av alla saker man kan oroa sig när det gäller dagens barn, tror jag att få av oss oroar oss för deras digitala kompetens. Det gjorde knappast någon för sex år sedan heller, när den dåvarande regeringen klubbade igenom den digitaliseringsstrategi i skolan som regeringen nu har kommunicerat att man slopar.
Men visst lät det bra: Ökad likvärdighet. Programmering på schemat. Digital källkritik och nationella prov på datorn. Och matten blir roligare för barnen med en iPad som plingar och har sig!
Reformen syftade inte bara till att klargöra för Sveriges skolor vad som förväntades av dem – Sverige skulle bli bäst i världen på digitalisering. Resultatet märks i dag på flera sätt: dels har skolorna tolkat digitaliseringsstrategin olika, vilket har medfört att några skolor knappt erbjudit fysiska böcker eller några prov eller hemuppgifter skrivna med papper, penna och sudd.
Dels har den sannolikt bidragit negativt till den perfekta storm som svensk skola nu befinner sig i, där PIRLS, mätningen av fjärdeklassares läsförmåga i hela OECD, visat att läsförmågan hos svenska elever är sämre idag än för fem år sedan. Gruppen vars läsbarhet betecknas som ”under låg nivå” ökar snabbast. Eller som Skolverket konstaterade vid presentationen av resultatet: Skillnaden mellan de lägst och högst presterande eleverna har aldrig varit större i Sverige.
Sverige skulle bli bäst i världen på digitalisering. Men landet glömde bort att det bästa ofta är det godas fiende. Den nationella satsningen skulle bidra till en likvärdig skola, men likvärdigheten har försämrats under åren den har varit i kraft.
Skolminister Lotta Edholm har nu aviserat att den digitala strategin ska ersättas av en ny, som i högre grad tar forskning om barns hjärnor och inlärning i beaktande. En lågoddsare är läsning av fysiska böcker och skrivande för hand kommer få större utrymme i skolan framgent.
Men allt hänger samman. Fråga en elev på högstadieskolorna i Hammerdal, Backe eller Hoting som i detta nu är föremål för en utredning om att bussas flera mil i en ny skolflyttskarusell, vad som är det största hotet mot dennes läsro. Strömsunds kommun är bara ett exempel på svenska kommuner med skyhög kommunalskatt och rekorddåliga utsikter i den kommunala budgeten. Fundera på vad föräldragenerationen – som köper alla dessa skärmar till sina barn – om dess egna ansvar för barnens skärmberoende som de nu hoppas på att skolan ska lösa åt dem.
Viktigast av allt: svensk skola behöver en rejäl fokusförflyttning. Politiker, lärare, föräldrar och elever måste förstå att skolan inte primärt är en plats för att hantera samtidens olika nycker. Det är inget nytt: den variant av flumskolan som rådde på 1990-talet innefattade bland annat åldersblandade klasser, projektbaserad inlärning och ”eget arbete” intill döddagar.
Dagens debatt om skolan hamnar i samma fälla om att lösa moderna problem: barns minskade rörelse ska stävjas med idrott varje dag, digital kompetens ska göra barnen till app-miljonärer och någon vill ha entreprenörskap eller ”livskunskap” på schemat. Inget ont i det, men gemensamt för alla dessa önskemål är att genomförandet tar tid. Den tidsutdräkten måste i sådana fall hanteras genom längre skoldagar eller kortare sommarlov. Inte genom att ständigt norpa en kvart eller två från schemalagd lästid eller skrivövningar med penna och sudd.