Gängvåldet kräver en ny rättspolitisk inriktning

När polisen kommer fram till Tensta sent på måndagskvällen är det försent. Skottlossningen de larmats om har redan ägt rum, och de två unga män i 20-årsåldern som hittas avlider i ambulansen.

Det behövs fler poliser, och mer än poliser, för att få bukt med gängen.

Det behövs fler poliser, och mer än poliser, för att få bukt med gängen.

Foto: Stefan Jerrevång/TT

Ledare2021-08-20 07:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Hittills i år har konflikten vid Järvaområdet i Stockholm räknat 11 skjutningar, 8 dödsfall och 1 skadad, enligt polisens uppgifter till SvD (18/8).

Den grävande journalisten Diamant Salihu släppte tidigare i år boken “Tills alla dör”, om just gänguppgörelserna runt Järvafältet. Den sammanfattar det som hänt sedan konflikten inleddes 2015, täcker de elva dödsfall som äger rum fram till 2020, och behöver möjligtvis redan en uppföljare.

Ingen har missat att den organiserade brottsligheten finns på fler platser än Stockholms utkanter. På Hisingen i Göteborg fick en polis sätta livet till tidigare i somras. Kristianstad, Linköping, Uppsala och Västerås är bara några av de städer där skott har avfyrats under 2021. Det rör sig om olika gäng som är verksamma på olika platser, men de gemensamma nämnarna är många för de utsatta områdena. För många unga killar präglas uppväxten av fattigdom, frånvarande fadersfigurer och oavslutad skolgång. Trångboddheten är utbredd och gör att barn umgås mer utomhus än hemma- På många håll finns en misstro till institutioner som polis och socialtjänst. Stadsdelarna är ofta lite bortglömda och nedprioriterade. Företagen flyttar ifrån dem eller har aldrig uppstått.

Ingen enskild lösning vänder den utvecklingen. Skolan behöver bli bättre, bostäderna och poliserna fler, arbetsmarknadsanknytningen starkare.

Men rättspolitiken måste också förändras. Att samhället inte har fungerande metoder för att hantera grovt kriminella tonåringar är uppenbart. Fängelsestraffen unga gängmedlemmar får, i de fall de får några, är inget mer än en time-out där de hinner knyta kontakter till medlemmar ur andra gäng. LVU-hemmen är mer hostel än fängelse, med tanke på hur vanligt det är att de placerade plockas upp av polisen på kvarterskrogen några veckor senare i en ändlös loop. I “Tills alla dör” beskrivs en medlem, “Vincent” vars aggressiva beteende upptäcktes redan i förskolan. Insatserna blev dock tandlösa, och när Vincent senare blir skjuten till döds 20 år gammal har han en hel del blod på sina händer.

Det är alltså två delar av samhällsuppdraget som misslyckats: det preventiva uppdraget med att fånga upp barn på glid, och det offensiva uppdraget för de som redan glidit. Om de preventiva åtgärderna uteblir är allt det offensiva arbetet inget mer än att ösa en sjunkande eka.

Större delen av de mord som begåtts i förorten är olösta. Det är inte svårt att förstå misstron till samhället som frodas när grunduppdraget är så pass illa uppfyllt. Det handlar inte så mycket om att lösningar inte finns som att de inte implementeras tillräckligt väl. En välfungerande skola som leder bort från brottets bana och en tilltro rättsstaten måste upprätthållas. Vapnen måste bort från gatorna, och varje mord, skottlossning, misshandel och rån behöver klaras upp. Annars kommer de som är barn idag riskera att en dag bli tonåringar med en pistol i byxlinningen.