Det är som den berömda toppen på ett isberg.
Hela vidden syns inte. Omfattningen och problemen är betydligt större.
Fusket och de systematiserade bedrägerierna inom välfärdssektorn kostar samhället stora pengar varje år och riskerar på sikt att i grunden förändra synen på skatter och bidrag.
Björn Rosenlöf är åklagare på Ekobrottsmyndigheten. I en uppmärksammad debattartikel i Expressen (28/9 2020) uppskattar han att uppemot hälften av alla assistansutbetalningar kan vara fusk, bedrägerier och kriminalitet.
Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade har visat sig vara en dyr, men nödvändig reform. Kostnaderna ligger i dag på ungefär 30 miljarder kronor.
Om Rosenlöfs antagande stämmer, och varför skulle det inte göra det, fuskas det för 15 miljarder kronor. Bara inom LSS.
Det är lika mycket pengar som kommunerna och regionerna fick i våras i extra anslag för att kunna upprätthålla samhällsviktiga funktioner som vård, skola, omsorg och kollektivtrafik i coronapandemins fotspår.
När den statliga Delegationen för korrekta utbetalningar i december förra året lade fram sitt slutbetänkande uppskattade de att ungefär 300 miljarder kronor betalats ut felaktigt sedan 2005.
Det motsvarar ungefär en tredjedel av statens samlade utgifter under ett budgetår. Ja, hualigen …
Det har alltför länge funnits en högst besvärande naivitet hos svenska politiker och myndigheter kring fusk och oegentligheter. Innan rut och rot frodades svartjobben. I dag har fokus hamnat på välfärdsbrottslingarna.
Det finns inga säkra siffror på hur mycket pengar det sammantagna bidragsfusket omsätter: pensionsbedrägerierna, de felaktigt utbetalda försörjningsstöden, assistansfusket och liknande.
Och det som upptäcks är bara toppen på det där isberget.
Med andra ord: Välfärdsfusket måste tas på betydligt större allvar. Rättsväsendet måste rustas och stärkas för att bättre kunna hantera den här typen av ekonomisk brottslighet.
Det behövs också bättre, större och enklare samverkan och informationsutbyte myndigheter emellan.
Fusket och den organiserade ekonomiska brottsligheten inom välfärdssystemen är ett gissel. Ur flera aspekter. Det räcker inte med att det kostar samhället stora pengar. Den riskerar också att successivt urholka svenskens vilja att fortsätta betala de höga skatter som vi betalar i dag.
Men framför allt så riskerar det att undergräva trovärdigheten och misstänkliggöra dem som verkligen behöver och är berättigade till de svenska välfärdssystemen.