Monarki eller inte.

Frågan har länge skurit rakt igenom politiken.

Så sent som 2016 gick flera riksdagsledamöter från Centerpartiet och Liberalerna ihop med ledamöter från de tre rödgröna partierna i en riksdagsmotion för att avveckla kungadömet.

Ämnet är aktuellt igen efter att Expressens liberala ledarsida lagom till kungens 75-årsdag officiellt övergav tidningens hållning att kungahuset ska avskaffas.

Vissa, som Dagens Nyheters tidigare politiske redaktör Per Svensson, ser monarki som motsatsen till demokrati, meritokrati och likabehandling. Andra, som Expressens politiske redaktör Anna Dahlberg, ser kungahuset som en tillgång inom som bortom våra gränser.

Därför, menar hon, borde liberaler och även socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister avkrävas svar på hur kungen ska ersättas med en president – eller sluta låtsas att de är republikaner och ändra partiprogrammen.

Svensson-linjen liknar riksdagsmotionen från 2016: ”Monarkin går inte att förena med demokrati, jämlikhet och medborgerliga rättigheter”, läste motionen. Att liberaler vurmar för kungen är som att veganer vill äta kött, fyller Per Svensson i.

Både förespråkare och motståndare vill dock att folk ska må och behandlas bra, åtnjuta öppenhet och rättvisa och få nytta för de pengar som fråntas dem. Hur står sig monarkier i de avseendena?

De som bor i monarkier har ungefär tio procentenheter högre tillit till andra människor i jämförbara med länder med andra statsskick, enligt en studie från 2007 av Christian Bjørnskov, professor vid Århus universitet och forskare inom offentligt beslutsfattande.

Och tillit är en avgörande faktor för snabbare ekonomisk tillväxt.

Enligt en välkänd uppskattning från 2001, av tillitens värde, kan de extra tio procentenheterna betyda några tusenlappar per år för varje medborgare i form av högre tillväxt.

Andra forskare finner att monarkier har mindre korruption, bättre rättsväsenden och mer effektiva myndigheter än andra länder.

Något som sällan betonas i diskussioner om statschefen är den psykologiska effekten. Presidenter vet att ingen står ovanför hen. I monarkier har regeringschefer formellt en statschef att stå till svars för. Det är bra.

Som ekonomen Mauro Guillen konstaterat i en studie av 137 länder mellan 1900 och 2010 har monarkier högre levnadsstandard och bättre skydd av äganderätten än republiker.

Men en kung eller drottning minskar även antalet år som politiker kan behålla, och därmed missbruka, makten.

Skulle man följa vänsterpartier och vissa liberaler vore alltså lägre tillväxt, mer korruption och ett mindre pålitligt rättsväsen en principiell seger. Att driva sådan politik när auktoritär högerpopulism växer ger knappast de utfall partierna eftersträvar.

Samtidigt är symboliken i ett uppluckrat monarkimotstånd stor. En Sifo-mätning från 2016 fann störst stöd för kungahuset inom Kristdemokraterna, följt av Moderaterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna.

När dessa partier nu bygger ett högerblock behövs både hårda policyförslag och mjuka värden att enas bakom. Rojalism är en harmlös, och därför effektiv, testballong för att bryta ny politisk mark.

Liberalers uppgift är att orka vara gråa när världen blir svartvit. Den som vill ha friare, öppnare och rikare samhällen får svälja att monarkier då spelar en viktig roll.