Sveriges förre statsminister Göran Persson sa mycket, skrev mycket.

I sin självbiografiska bok ”Den som är satt i skuld är icke fri” (1997) kan man till exempel läsa: ”Jag är fast besluten att se till att vi aldrig kommer tillbaka till ett samhälle där tändernas status blir ett klassmärke igen.”

Det har förvisso hänt en del sedan den perssonska visionen. Men inte tillräckligt mycket för att kunna utropa det svenska leendet som varande klasslöst.

Det är fortfarande så att tänderna, som tillhör kroppen, inte fullt ut tillhör kroppen i den svenska välfärden. En taxa för sjukvård, en för tandvård där patienten själv står för en stor del av kostnaden.

Att peta alltför mycket i själva grundprincipen vård som vård hade inneburit stora utgifter för det offentliga.

Därför petas det lite här, lite där när tandvården ska utredas.

Tidigare i veckan överlämnade socialdemokraten Veronica Palm utredningen om en jämlik tandhälsa till partikollegan, socialminister Lena Hallengren. Där det skruvats lite här och lite där.

En tandläkarundersökning och viss förebyggande tandvård för vuxna ska kosta 200 kronor. Det har skruvats lite på åldersgränserna. Färre unga vuxna blir berättigade till avgiftsfria besök när åldersgränsen justeras från 23 till 20 år.

Därtill föreslås ett nytt statligt selektivt tandvårdsstöd för de med extra behov, personer som är funktionsnedsatta och äldre med vårdbehov.

Och när det skruvats och petats färdigt handlar det, enligt utredaren Veronica Palm, om ett nollsummespel. Förslagen ska inte kräva ytterligare resurser. Bra för staten. Mindre bra för de ekonomiskt svaga i behov av tandvård.

Det är bra att tandvården fått en gedigen genomlysning. För det får vi verkligen hoppas att den fått. Palm har arbetat med utredningen i tre år. Med tanke på det är det lite märkligt att det är så tunnsått med nya tankar och idéer.

Intressant att notera är dock att utredningen bortom förslagen också tittat på och kostnadsberäknat fyra olika modeller för ett nytt eller justerat statligt högkostnadsskydd. Ett första steg mot ett system mer likt hälso- och sjukvårdens?

De fyra alternativen bedöms innebära ökade kostnader för staten med mellan 1,6 och 6,5 miljarder kronor per år. I nivå med övrig sjukvård hade kostnaden landat på mellan sex och sju miljarder.

Enligt den snart 40 år gamla tandvårdslagen ska vården vara ”lätt tillgänglig”. Vad som nu menas med det.

Enligt Socialstyrelsen innebär det att ”ingen patient ska behöva vänta oskälig tid på de vårdinsatser som han eller hon har behov av”. Vad som nu menas med det.

Oklart är ordet, sa Bill. Riktigt oklart, sa Bull.

Vad som däremot inte är oklart är socialdemokratins klappjakt på privata initiativ i offentlig sektor. Ena dagen är det sjukvården, nästa dag friskolorna och en tredje dag hamnar tandläkarna i skottgluggen. Som i den här utredningen.

Köerna till Folktandvården har vuxit. Och gjorde så även innan coronapandemin slog till. I Region Norrbotten har patienter fått vänta i upp till nio år på att kallas till återbesök (SVT 10/3 2020).

Det är inte rimligt. Det är inte lätt tillgängligt. Det är en katastrof för tänderna.

Köerna till Folktandvården har vuxit. Någonstans finns det en bortre gräns, där människor inte längre är beredda att vänta. De söker sig till privata tandläkare och Folktandvården tappar sina mest inkomstbringande patienter.

De som har råd får tandvård. De söker sig till de privata tandläkarna. De som inte har det får vänta.

Om Göran Persson tittar in i munnen på ett urval av Sveriges befolkning lär han notera en sak: Tändernas status är fortfarande en klassmarkör.

Det är ett misslyckande.