I mitten på februari rusade priset på utsläppsrätter inom EU:s så kallade utsläppshandel, EU ETS. Att släppa ut ett ton koldioxid kostade då runt 90 euro, jämfört med dryga 40 euro ett år tidigare. Sedan dess har priserna sjunkit tillbaka något men är fortfarande betydligt högre än i fjol. Ökad efterfrågan är en förklaring. Många företag återstartar sina verksamhet för full maskin efter coronapandemin. En gasmarknad som delvis hållits gisslan av Rysslands president Vladimir Putin har fått kolkraftverk att återstarta; när dessa tar utsläppsrätter i anspråk stiger priset. Politisk reform och skärpningar av utsläppshandeln spelar också roll. Höga klimatambitioner går hand i hand med höga utsläppspriser.
På så sätt är de höga priserna en bra sak, och själva tanken med utsläppshandeln. När kostnaden för utsläppsrätterna stiger går upp tvingas företag ställa om och hitta mer klimatsmarta sätt att bedriva sin verksamhet.
Men vissa branscher tar längre tid och är svårare att ställa om. Bönder kan inte över en natt byta till batteridrivna traktorer och containerfartyg har än så länge inget klimatneutralt bränsle att byta till. I många sammanhang leder de höga utsläppspriserna enbart till snabbt ökade kostnader som antingen resulterar i högre konsumentpriser eller nedskalad verksamhet.
Det är också därför som en oro börjat växa fram kring EU:s utsläppshandel. Priserna på el och drivmedel har redan varit skyhöga i vinter över praktiskt taget hela Europa. Om den utvecklingen fortsätter och dessutom kompletteras av höjda matpriser i spåren av kriget i Ukraina blir utsläppspriserna politiskt känsliga. När utsläppshandeln dessutom ska utökas till att också omfatta exempelvis vägtransporter och bostäder är risken uppenbar att motståndare till systemet ser chansen att underminera det.
Men EU ETS måste försvaras. Utsläppshandeln är EU:s absolut viktigaste styrmedel i klimatfrågor, och kan inte enkelt ersättas av någon gemensam koldioxidbeskattning eller andra motsvarande åtgärder. Systemet syftar till att göra utsläppsminskningar så billiga som möjligt, och det har fungerat. Som John Hassler, professor i nationalekonomi med fokus på klimat skrev i DN nyligen (23/2) innebär ett utökat handelssystem också att ineffektiva nationella styrmedel – som Sveriges bonus malus-system – kan fasas ut.
Politiker som vill kompensera företag eller konsument för höga utsläppspriser kan göra det. Men en utsläppshandel som försvagas av politisk klåfingrighet riskerar att bli ett allvarligt slag mot klimatomställningen.