Tiotals miljarder ur statskassan spenderas varje år på så kallad innovationspolitik.
Det ”statliga riskkapitalet” finansierar direkta bidrag, inkubatorer, innovationskontor eller innovationshubbar som ska hjälpa lovande affärsidéer att ta sig ut på marknaden.
Den ekonomiska forskningen är dock förhållandevis entydig kring att politiken inte fungerar som det är tänkt.
De få positiva effekter som kan dokumenteras är kortsiktiga och inte alltid entydigt positiva. Vissa forskare pratar om en ”sockerchock”, där de statliga medlen bidrar till att fler anställs vid ett företag. Men när bidragen försvinner gör även jobben det.
I många fall kan inga effekter överhuvudtaget beläggas, trots stora summor, och som ekonomerna Christian Sandström och Jan Jörnmark skriver i ”Den industripolitiska återvändsgränden”, en skrift för Skattebetalarnas förening, finns det ofta negativa aspekter förknippade med stöden.
Riskerna för korruption ökar, och företag som får innovationsstöd kan konkurrera ut företag som inte får det och som annars hade klarat sig på marknaden. Systemet skapar också rena ”bidragsentreprenörer”, vars företag bara finns till för att håva in pengar från de många statliga bidragssäckarna. I ett exempel som Sandström och Jörnmark skriver om fick ett företag 38 olika statliga stöd.
Hur kommer det sig då att satsningarna fortsätter, år efter år, trots att forskningen så tydligt varnar för följderna? En viktig förklaring finns i det som ett flertal ekonomer, däribland Christian Sandström, skriver om på DN Debatt (27/5 2021): myndigheterna som delar ut stöden tenderar att utvärdera sig själva, eller att anlita konsulter som är i en tydlig beroendeställning till sina beställare.
I en studie konstaterar forskarna att 80 procent av konsultutvärderingarna renderade positiva utlåtanden. Resten var neutrala.
Det ligger i linje med Riksrevisionens rapport från i vintras, där de slog fast att bara två av 37 granskade utvärderingar av näringspolitiska insatser höll tillräcklig vetenskaplig kvalitet.
De åtta ekonomerna, som skriver på DN Debatt, kräver genomgripande förändringar av sättet som myndigheterna utvärderar sina verksamheter. Det är bra. Men reformambitionerna bör inte stanna vid utvärderingssystemet, utan också kraftigt skära ner på innovationsstöden.
Som ”Den industripolitiska återvändsgränden” konstaterade har dagens tillväxtpolitiska satsningar mer trendriktiga namn, men de skiljer sig i grunden inte från 1970-talets industripolitik. Det är hög tid att förpassa dem till historien.