Elin Venholen är skribent på Liberala nyhetsbyrån.
Att lära sina barn om kroppslig integritet och att säga “stopp min kropp” har blivit en självklar del i den moderna barnuppfostran. Samtycket ska inhämtas för varje klapp eller kram från någon annan människa. Ingen ska kunna tvinga någon att göra något med sin kropp de inte vill. Grundsatsen i detta kan framstå som självklar, men faktum är att många som föder barn uppfattar att de påtvingas medicinska ingrepp de inte vill ha. Det kan vara farligt, samtidigt som det faktiskt strider mot den grundlagsskyddade rätten till kroppslig integritet.
Förlossningsvården har länge varit en het potatis. Hur många barnmorskor ska arbeta per födande? Hur långt ska en gravid kvinna behöva åka till närmaste BB? Är det helt omöjligt att ha en sommar utan att gravida är rädda att behöva föda på en sjukhusparkering? Dessa frågor grundar sig alla egentligen på finansiering och politiska prioriteringar.
Det finns dock problem som handlar om respekt, mer än pengar. I en aktuell studie från Skånes universitetssjukhus har det visat sig att enbart 17,6 procent av de 2 200 kvinnor som svarade hade gett samtycke till samtliga av de ingrepp de genomgick under förlossningen. Det betyder alltså att den stora majoriteten av födande utsätts för interventioner mot sin vilja. Även Myndigheten för vård och omsorgsanalys har konstaterat att patientlagens samtyckeskrav inte efterlevs i tillräckligt stor utsträckning. Att bli utsatt för ett oönskat ingrepp får stora konsekvenser för individens känsla av trygghet. De som inte fått samtycka till en åtgärd får mer negativa minnen och känslor av kontrollförlust. Men oavsett hur situationen upplevs för den enskilde, strider det mot patientlagen, Europakonventionen och en grundlagsskyddad rättighet.
Organisationen Centrum för rättvisa har sedan förra året drivit ett fall mot Region Skåne för att en barnmorska ska ha använt sig av yttre press på magen mot den födande kvinnans vilja. Det resulterade i skador på både mamman och barnet, samtidigt som det i efterhand konstaterats att ingreppet inte var nödvändigt. Regionen har gått med på att betala skadestånd, men har inte erkänt att de gjort fel. Framtiden får utvisa utgången, men fallet visar att detta i slutändan är en fråga om respekt för individen och dess värde.
Det är svårt att beskriva i ord hur det känns att ha blivit utsatt för något mot sin vilja. Under Metoo-rörelsens höjdpunkt samtalades det för första gången om samtyckets betydelse i hela världen. Även om det rörde sexualbrott är principerna de samma. En människas kroppsliga integritet kränks av bristen på medgivande, inte av det som sker i sig. Att detta sker så utbrett i offentligt finansierad verksamhet är inget annat än en skamfläck.
Pengar i sig kan inte kompensera de skador eller trauman som kan uppstå av ingrepp som genomförs utan samtycke. Intrång av denna typ ska helt enkelt inte ske om det finns en person som är förmögen att samtycka. Oavsett om problemet beror på yrkeskultur eller en stressig arbetssituation borde det vara självklart att vuxna människor har rätt att själva bestämma vad som händer med deras kropp.