Marie Nilsson, förbundsordförande för IF Metall, var hyfsat nöjd.
Det var inte Mattias Dahl, Svenskt Näringslivs vice vd.
Han menade att det normerande kollektivavtalet mellan industrifacken och arbetsgivarna var ”svårsmält”.
Avtalet innehåller löneökningar på 5,4 procent under 29 månader eller cirka 2,2 procent per år.
När lönemärket väl var satt började övriga avtal så sakteliga strömma in.
På tisdagen meddelade arbetsgivarorganisationen Sobona att man kommit överens med Kommunal. Ett fyraårigt avtal med löneökningar i nivå med industrins märke. Avtalet gäller cirka 400 000 medarbetare inom vård, skola och omsorg.
Och så kan meddelas att välfärdens månadsavlönade medarbetare får besök av tomten. Julklappen är ett engångsbelopp på 5 500 kronor. Utöver själva löneöversynen. Som tack för ett gott arbete i coronapandemins skugga.
En fullt rimlig (och välförtjänt) dusör.
Men om Kommunals medlemmar är nöjda med julklappspengarna är kommunernas och regionens ekonomer förmodligen inte lika glada. Skellefteå kommun har 3 200 anställda som är medlemmar i Kommunal. Det innebär en extra utgift på 17,6 miljoner kronor. För länets samtliga kommuner och Region Västerbotten handlar det om 79,2 miljoner.
– Ett riktigt jäkla bra kollektivavtal, lät Tobias Baudin, ordförande för Kommunal, meddela på en pressträff.
Om arbetstagarsidan var nöjd så var arbetsgivarsidan inte lika tillfreds.
För den offentliga sektorn handlar det om en fortsatt ansträngd ekonomisk situation när statens störtflod av pengar till kommuner och regioner är över. En åldrande befolkning gör att behovet av välfärdstjänster ökar.
Svenskt Näringsliv tycker att nivån på märket är svår att smälta. Vice vd Mattias Dahl menar att den kostnadsökning som märket innebär kommer att försvåra återhämtningen för många företag.
Det är lätt att förstå hans oro. Redan innan coronapandemin slog till var Sverige på väg in i en lågkonjunktur. Nu är vi där. Tillsammans med övriga drygt 200 länder världen över.
Eftersom den svenska inflationen är låg, den har legat under en procent sedan i maj, och ligger just nu på 0,3 procent, betyder det att breda lager på svensk arbetsmarknad kan räkna med reallöneökningar.
Sådana är naturligtvis välkomna. Fullt rimliga är de också när tiderna är goda. Men nu är inte tiderna goda. Trots massiva stödåtgärder har många företag svårt att klara sig.
Men ska sanningen fram så är de sämre tiderna ingenting hastigt påkommet. Konkurrenskraften har successivt försvagats. Det har inte ens en svag krona – som borde gynna svensk exportindustri – kunna dölja.
Balansgången mellan mer pengar i plånboken och stark internationella konkurrenskraft skulle hanteras av lönemärket. Så var det i varje fall tänkt. Frågan är om det gjort det den här gången.
Enligt Svenskt Näringsliv kommer det att bli extremt svårt för många företag att klara av denna kostnadsökning. Sämre lönsamhet innebär uppsägningar och ökad arbetslöshet. Vilket i sin tur betyder mindre pengar till offentlig sektor.
Lägg därtill det politiska käbblet kring den reformerade arbetsrätten. Sedan arbetsmarknadens parter misslyckats med att komma överens har frågan åter blivit politisk. Ett hårt slag för den svenska arbetsmarknadsmodellen som byggde på parternas förmåga att själva hitta konstruktiva lösningar.
Höga löneökningar kombinerat med fortsatt stelbenta LAS-regler är ingen bra kombination för Sverige och landets behov av en stark internationella konkurrenskraft.