Är det att “krigshetsa” att uttrycka sig som bland annat ÖB Micael Bydén och statsministern gjorde i samband med Folk och Försvar? Bydén och Kristersson fick kritik för att de skrämmer upp folk – i onödan? – men också beröm, eller åtminstone erkännande, för att kalla en spade för en spade. Det går att tycka olika om de omdiskuterade utspelen, men nog måste man kunna vara en smula alarmerande när det handlar om så allvarliga saker som beredskap i ett svårt säkerhetspolitiskt läge. Efter 200 år utan krig är svenskarna närmast aningslösa, så kanske behöver vi skrämmas upp lite för att förstå allvaret i situationen?
Överbefälhavaren, statsministern och andra ministrar fokuserar främst på det militära försvaret, men för att totalförsvaret ska fungera krävs att även det civila samhället är starkt. Sverige har ett omfattande och aktivt föreningsliv, men det blir ofta motarbetat av stat, kommun och näringsliv. Kanske främst beroende på brist på förståelse. Men politiker och andra kan inte ta ett aktivt föreningsliv för givet. De mest engagerade är inte sällan i pensionsålder, för de har den tid som krävs för att sköta en förening. Civilförsvaret är viktigt, men då krävs att föreningslivet i allmänhet kan verka och utvecklas. Föreningar kan underlätta för att få en ökad försvarsvilja och förståelse för att alla måste vara med och skydda sitt land. Statsminister Ulf Kristersson tror att folk inte är mogna den uppgiften, men verkar samtidigt inte förstå att den civila kraften finns i föreningslivet.
När flyktingar kom i stora skaror till Europa och Sverige 2015 krokade de frivilliga arm. Man tog emot flyktingarna på landets tågstationer, såg till att de fick hjälp att komma till Migrationsverkets lokaler, fick kläder och mat och ofta, på köpet, vänner för livet. Men värdet av det civilsamhället gjorde verkade vara lågt, då dåvarande statsminister Stefan Löfven i november 2015 stängde gränserna och sa att det svenska systemet inte klarade mer. Det kunde få av de frivilliga hjälparna förstå – det var ju just deras hjälp som fungerade.
Under pandemin såg man samma fenomen. Grannar hjälpte grannar, som de hittills aldrig pratat med, att handla matvaror. Frivilliga ställde upp som kompis på två meters håll, när anhöriga inte längre kunde hälsa på.
För att samhället ska fungera i kris eller krig behövs det förståelse och insikt redan i normala tider. Det var antagligen det som ÖB och ministrarna lite klumpigt försökte åstadkomma. Men det krävs ett mer handfast agerande från beslutsfattarna. Kring livsmedelsförsörjning till exempel. Sveriges självförsörjningsgrad är väldigt låg, det är i princip bara spannmål, morötter och socker som det finns tillräckligt av inom landets gränser. Alltför lite görs för att höja produktionen av bland annat grönsaker.
Det nära samhället är alltid viktigt, men särskilt i krigstid. Socialt sammanhang, förmågan att hjälpas åt, att odla lokalt – allt det som föreningar i alla tider ägnat sig åt. Det är där ministrarna måste börja, det är där stödet behöver sättas in. Men det är en lång uppförsbacke där de som är satta att bestämma verkar sakna förståelse för den lokala betydelsen i all sin mångfacettering. Föreningslivet behöver väcka beslutsfattarna och skapa krigsrubriker kring värdet av det lokala.