Föräldrarnas rättigheter får inte gå före barnens

Det enda rimliga är att utgå från barnet – och endast barnet – när det ska avgöras var det ska bo.

Förslagen i utredningen om lex Lilla Hjärtat går inte långt nog för att säkra utsatta barns trygghet.

Förslagen i utredningen om lex Lilla Hjärtat går inte långt nog för att säkra utsatta barns trygghet.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Ledare2021-03-20 07:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Tidigare i veckan överlämnades utredningen om lex Lilla Hjärtat till socialminister Lena Hallengren (S).

Syftet med utredningen är att stärka principen om barns bästa i samband med lag om vård av unga (LVU).

Förhoppningarna om tydliga och långtgående förslag på lagändringar var stora från många håll. Inte minst från flera av de organisationer som arbetar med att stärka barns rättigheter i samband med myndighetsingripande.

Dessa förhoppningar grusades dock snabbt. Bland annat för att utredaren Charlotte Lönnheim inte går hela vägen och föreslår att barnets bästa ensamt ska vara avgörande när tvångsvård prövas i domstol.

I stället står det i förslaget att tvångsvård inte ska upphöra om inte omständigheterna i hemmet förbättrats på ett ”genomgripande och varaktigt sätt”.

Med andra ord precis som det är i dag.

Uppenbarligen har utredaren inte förstått vad en av de viktigaste poängerna med en lagändring skulle vara – nämligen att garantera barnet långsiktig trygghet och stabilitet.

Oavsett hur genomgripande biologiska föräldrar förändrat sitt liv kommer det alltid att vara traumatiskt för ett barn, som omhändertagits som spädbarn, att efter flera år slitas upp med rötterna från det familjehem som blivit dess psykologiska familj.

Därför är det enda rimliga att utgå från barnet – och endast barnet – när det ska avgöras var det ska bo.

Något som bland andra Liberalernas Juno Blom och Moderaternas Camilla Waltersson Grönwall förordat, och som även föreslogs i den av Alliansregeringen tillsatta utredningen som Socialdemokraterna stoppade i byrålådan.

Nu kvarstår det osunda fokuset på de biologiska föräldrarna och deras rättigheter och behov.

I en intervju i Dagens Nyheter (10/3 2021) säger Liberalernas partisekreterare Juno Blom med anledning av den nya utredningen: ”Jag är upprörd och otroligt besviken över förslaget. Statsrådet förstår inte vilka konsekvenser det här får för utsatta barn. Det här säger ännu en gång att vi inte ser barns utsatthet. Vi oroar oss för föräldrarättigheten och därmed blir barns rättigheter tomma ord..”

Juno Blom har rätt.

Ytterligare ett problem med den aktuella utredningen är att den visserligen föreslår att Socialtjänsten ska kunna besluta om att biologiska föräldrar ska lämna drogtest inför umgänge, och i samband med prövning om tvångsvården ska upphöra.

Men samtidigt ska ett sådant beslut kunna överklagas till förvaltningsrätten. Vilket innebär att det i princip blir tandlöst.

Den 1 mars i år trädde dessutom en del sedan tidigare beslutade lagändringar på området i kraft. Bland annat att det framöver ska ställas krav på särskild lämplighet hos de offentliga biträden som företräder barn.

På papperet naturligtvis utmärkt. I realiteten har det dock visat sig att processen för att avgöra om någon uppfyller dessa krav är gravt undermåliga.

Om ett biträde tidigare företrätt barn och själv anser sig lämplig kan det räcka. Vilket är helt orimligt.

Av någon anledning verkar det, i varje fall med sittande socialdemokratiskt ledda regering, omöjligt att få till grundläggande förändringar i lagen som sätter barns rättigheter före egoistiska vuxnas.

Det är tydligt att Sveriges mest utsatta små medborgare behöver en socialminister som heter Juno Blom eller Camilla Waltersson Grönwall. Någon som tar deras situation, deras liv, på allvar.