374 miljarder kronor.
Så mycket kostar regeringens samlade krisåtgärder i coronapandemin, enligt finansminister Magdalena Andersson (S).
På en pressträff i slutet av januari uttryckte hon att ”skattebetalarna […] aldrig tidigare räddat så många jobb.”
Åtminstone till en liten del är det rätt.
Mycket tyder på att den korttidspermittering som regeringen införde förra våren var en effektiv åtgärd. Anställda kunde gå ner i arbetstid med bibehållen lön, samtidigt som företagen fick minskade personalkostnader.
Men det går att ifrågasätta regeringens agerande när det gäller förlängningen av stödet. Förlängningen meddelades den 9 november förra året, men beslutas av riksdagen först den 15 februari i år.
Därefter behöver Tillväxtverket åtta veckor på sig, för att anpassa it-infrastrukturen, innan man kan inleda handläggningstiden som – förhoppningsvis – ska stanna på två veckor.
Det betyder att ett stöd som ska hjälpa företag att behålla medarbetare i december kan betalas ut först till valborg.
Kritiken mot regeringens krisstöd stannar inte där. Intresseorganisationen Företagarna pekar på att bara en bråkdel av de ”hundratals miljarder” regeringen pratar om faktiskt kommit företagen till del.Regeringen har infört möjlighet till anstånd med skatteinbetalningarna, men det är just anstånd – som dessutom är räntebelagda.
Av de 35 miljarder kronor som avsatts för omställnings- och omsättningsstöd har bara drygt sju betalats ut. Främst på grund av alltför rigid byråkrati.
Effekten framgår i ett reportage i Göteborgs-Posten (2/2 2021) där krögaren Lalle Morberg berättar om att han sålt sin sommarstuga för att kunna betala sin personal.
Branschorganisationen Visita varnar för att hanteringen av de olika krisstöden kraschade under hösten och har försatt många företag – inte minst inom restaurangnäringen – i en akut kris.
Det hjälper inte att regeringen infört förbud för alkoholservering efter klockan 20. Trots att Folkhälsomyndigheten uttryckt att restauranger inte tycks vara viktiga i smittspridningen. Men det är egentligen en annan fråga.
Poängen är att regeringen, om den inför mycket långtgående restriktioner, också bör ersätta de som drabbas av dem.
Det har man misslyckats med. Finansministern borde sluta slå sig för bröstet om hur många jobb som räddats och lyssna på vad företagen säger. Innan det är för sent.