Vi vill inte ha Chinatown i Sverige, vi vill inte ha Somalitown eller Little Italy.
Det fastslog statsminister Magdalena Andersson (S) i en intervju med Dagens Nyheter (23/8 2022). Bostadsområden ska vara blandade och det ska talas svenska.
Hon försvarar migrationsminister Anders Ygemans (S) kontroversiella uttalande där han öppnar för att införa en gräns för hur stor andel personer med utländsk bakgrund som ska bo i ett område. Men formulerar sig mindre drastiskt när hon slår fast att hon är emot etniska kluster och att det inte kommer att bli tal om några tvångsförflyttningar.
Synen på mångkultur, som länge varit tongivande i det socialdemokratiska partiet, tycks vara på väg att ge vika för någonting annat.
Socialdemokraterna har länge velat bejaka de kulturella skillnaderna med bidrag till etniska föreningar för att främja minoriteters särart.
Avlägsen känns tiden när Mona Sahlin (S), då integrationsminister, sa sig ha svårt att komma på vad svensk kultur är, och teoretiserade om att många svenskar är avundsjuka på invandrargrupper eftersom de binds samman av kultur, identitet och en gemensam historia.
Till skillnad från svenskar?
När Magdalena Andersson i Dagens Nyheter pratar om sin vision för Sverige är det inte bara jämställdhet – som universellt värde – som ska råda utan ”svensk jämställdhet”.
Socialdemokratisk retorik lyfter samtidigt allt oftare fram nationen. Årets valparoll är ”Vårt Sverige kan bättre”,
Vårt Sverige?
Socialdemokraternas Sverige.
Egentligen borde partiet, som suttit vid regeringsmakten unikt länge, folkhemsbyggarna som formade landet som inga andra under 1900-talet, ha en unik position från vilken man kan tala om svenskhet.
Kanske är det just det man trevande försöker hitta tillbaka till och nyttja hur sammankopplad den egna rörelsen är med folksjälen. För inte så länge sedan var det socialdemokratiska folkhemmet och dess homogena uttryck sinnebilden av svensk kultur.
I den snart två decennier gamla boken ”Farväl till Gemenskapen”, av Mauricio Rojas, den chilensk-svenske politikern, författaren och docenten i ekonomisk historia (utgiven i nyutgåva av Timbro förlag 2021), förekommer ett tankeexperiment med en tunnelbaneresa på 1960-talet.
Den som studerade sina medresenärer kunde förutsätta saker om dem. De kunde veta en hel del om dessa främlingar: om de får nyheter från Ekot eller SVT, om de läser Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet, om de kommer att äta potatis till middag. Är de industriarbetare är de högst troligt med i LO och röstar på Socialdemokraterna.
Mauricio Rojas menar att sådana antaganden om sina medresenärer inte går att göra i dag.
Det socialdemokratiska Sverige där maten handlas på Konsum, där man försäkrade sig i Folksam, där man var rörelsen trogen ända in i döden och begravdes i Fonus är borta. Det beror förstås inte bara på invandringen. Men oavsett skäl går det inte att backa bandet.
Världen av i går finns inte mer.
De socialdemokratiska försöken att återuppfinna folkhemmet har dessutom en annan nackdel: de återuppväcker de auktoritära drag som den tidens gemenskapstanke och politik präglades av.
Detaljerad samhällsplanering, social ingenjörskonst, maxtak och kvoter blir återigen viktiga verktyg, när de borde vara förpassade till historiens byrålåda. Det finns skäl att vara vaksam när Socialdemokraterna flörtar med fornstora dar.