Julen är barnens högtid.
Men hur mycket man än önskar att alla barn ska få en riktigt god jul, så är det inte alla som kommer att få det – en god jul alltså.
Det kommer inte att vara packat med paket under alla granar. Julborden kommer inte att digna av läckerheter överallt. Alla de barnaögon som traditionsenligt ska tindra i juletid kommer inte att göra det.
För många är julen årets jobbigaste helg. Ensamheten är aldrig så ensam som då. Barns och familjers ekonomiska utsatthet blir extra påtaglig. Alltför många barn lever med missbrukande föräldrar.
Lagom till inledningen på julstöket brukar Rädda Barnen släppa sin rapport om barnfattigdomen i Sverige.
Årets goda nyhet: Procentuellt har barnfattigdomen minskat. Från 9,3 procent 2016 till 9,2 procent 2019.
Årets dåliga nyhet: De har blivit fler, barnen som lever i ekonomisk utsatthet. Befolkningen har ökat och barnfattigdomen med den. 2019 levde nästan 200 000 barn i fattigdom. En ökning med 10 000 sedan 2016.
Alla mätningar har en framsida och en baksida. Oavsett om det handlar om en kommuns företagsklimat, en kommuns miljöarbete eller som i det här fallet Rädda Barnens fattigdomsmått.
På DN Debatt (28/11 2021) konstaterar till exempel Carina Mood och Jan O Jonsson, professorer i sociologi vid Institutet för framtidsstudier, att ”rapporten är både vilseledande och innehåller sakfel”.
Det är olyckligt att trovärdigheten hos en organisation som Rädda Barnen blir ifrågasatt. Och är skadad för lång tid framöver.
För oavsett definition av barnfattigdom, och vilka jämförbara/ojämförbara länder man jämför med, är det lätt att konstatera att barnfattigdomen i Sverige är alltför utbredd.
Här ska dock poängteras att barnfattigdomen i Sverige ”handlar sällan om att barn får gå hungriga och frysa för att deras föräldrar inte har råd att köpa mat och kläder”, som Rädda Barnen konstaterar i sitt pressutskick.
Däremot är risken stor att föds du fattig så lever du fattig och dör fattig.
Trångboddhet och föräldrarnas utbildningsnivå påverkar barnens betyg i skolan. Den där känslan av ett kunna förverkliga sina drömmar minskar för att slutligen saknas. Tänk om klassresan verkligen skulle kunna börja i klassrummet.
Eller med att de föräldrar som är arbetslösa skulle få ett jobb. För hur man än vänder och vrider på det så är familjens ekonomi en viktig pusselbit i kampen för att kunna förverkliga sina drömmar. Att påbörja klassresan.
Det ska löna sig att arbeta, att anstränga sig. Ett arbete är den snabbaste och effektivaste vägen ut ur fattigdom.
Men ska fler kunna gå från arbetslöshet och bidrag till ett jobb så måste det bli billigare att anställa. Det är dyrt i Sverige. Dyrare än vad det är i många andra jämförbara länder.
Enligt arbetsgivarorganisationen Almega är den genomsnittliga lönekostnaden 30 procent högre i Sverige än i Euroländerna. En viktig förklaring till detta är den svenska arbetsgivaravgiften som är EU:s högsta.
Vilket är ett hinder för utrikes födda, med svenska mått mätt låg utbildning, att ta sig in på arbetsmarknaden. Och därmed kunna göra klassresan, bort ur ekonomisk utsatthet, med sina barn.
Vi tänker oss en generell sänkning av den allmänna löneavgiften med tre procent.
Det har Almega gjort och gav forsknings-, utrednings- och analysförtetaget HUI Research i uppdrag att titta på effekterna av en sådan sänkning. Slutsatsen är häpnadsväckande: Det skulle skapa över 100 000 nya jobb och vara självfinansierande till nästan 80 procent.
Även om utredningen i varje fall delvis är en partsinlaga är slutsatsen intressant.
Det lackar mot jul i slott och koja. Under många granar ligger det fullt med paket, under andra är de inte lika många. Antalet paket och vad julklapparna kostat är en tydlig klassmarkör. Julen är en tid när föräldrarnas ekonomi avslöjas på ett i det närmaste brutalt sett.
Fler arbetslösa behöver komma i arbete. Men det är inte nog. Samhället måste också se till att alla barn får chansen att göra den där klassresan som politikerna så gärna pratar om. Då behövs det en mer jämlik skola och en bostadsmarknad i balans.
Om knappt en vecka är det julafton. Min förhoppning är att så få barn som möjligt ska slippa få ett nej till någon aktivitet som kostar, att alla får äta sig mätta, att ingen ska behöva frysa och att ingen ska behöva fly hemmet på grund av föräldrarnas missbruk.
En utopi, jag vet, men det är en vacker tanke.
Oavsett hur den yttrar sig, oavsett vilka fattigdomsmått som används måste den svenska barnfattigdomen utrotas.