ÖREBRO 20250204
Polisen och kriminalteknikerna i arbete på plats i Risbergska skolan i Örebro på tisdagskvällen efter tisdagens skolskjutning som krävde ett tiotal liv.
Fjärde februari, en sorgens dag. Allt eftersom uppgifterna klarnade under dagen – från ryktet om fem döda människor, till polisens uppgifter om ett tiotal döda och ett stort antal skadade – utkristalliserade sig masskjutningen på Risbergska skolan i Örebro till den värsta i svensk historia. Det har vi som samhälle att hantera under dagarna, veckorna, månaderna och åren som kommer.
Att den här typen av dåd numera sker i Sverige, inte bara långt borta på andra sidan Atlanten, är skrämmande. Så känner sannolikt de allra flesta svenskar i detta nu. Det hände i Columbine, i Sandy Hook, och nu har det hänt i Örebro.
De senaste åren har allt fler svenska skolor börjat införa rutiner och övningar inför attacker eller gängvåld. Det svåra, som skoldebattören och rektorn Linnea Lindquist påpekar på Expressens ledarsida (4/2) är att det är princip omöjligt att förbereda sig på det värsta. I vissa fall behöver man utrymma, i andra fall inrymma, att samla alla elever på en plats kan vara helt rätt beslut eller ödesdigert. Och det går inte att bygga om alla skolor till små ointrängliga fort.
Om den döda skytten i Örebro och hans motiv vet vi ännu väldigt lite. Han är inte känd av polisen sedan tidigare, och inget har hittills styrkt ett ideologiskt motiv till dådet (DN 5/2).
ÖREBRO 20250204
En man tänder ett ljus framför Risbergska skolan i Örebro på tisdagskvällen efter tisdagens skolskjutning som krävde ett tiotal liv.
Desto mer vet vi om offren, såväl levande som döda, och det är de som behöver vara i våra tankar den närmaste tiden. Ett tiotal döda innebär ett tiotal familjer i sorg, som behöver hjälp att hantera sin förlust. När polisen arbetar med att identifiera de avlidna lever de i en förkrossande ovisshet. För vissa slutar det med ett mardrömsbesked. Hela nationens trauma blir också deras eget högst personliga. Samma sak gäller för det stora antalet skadade, offren som överlevde. Vi vet att de kommer behöva att andra människor sluter upp, ser dem, lyssnar på dem och hjälper dem.
I allt mörker måste vi hålla fast vid den sanningen – vi har i alla fall varandra, och vi kan hjälpas åt.
Under skarpt läge gjordes många starka insatser den fjärde februari. Poliserna som var först på plats, gick in i skolan utan att riktigt veta vad de skulle möta och med risk för sina liv. Det är förutsättningarna vid så kallat pågående dödligt våld. Det modet förtjänar tacksamhet.
Mimmie Björnsdotter Grönkvist är skribent på Liberala nyhetsbyrån.
Örebro håller nu alla skolor i kommunen öppna och erbjuder där krisstöd till elever som behöver det. Skolan ska vara en trygg plats, och även när dådet inte drabbat den egna skolan väcker det tankar och rädslor hos unga, som de behöver hantera. Som vid tidigare skolattacker, som i Trollhättan eller mot Malmö Latinskola. För de yngre barnen hade Lilla Aktuellt en chatt, men det är också upp till föräldrar att prata med sina barn. Videos där man hör hur det skjuts finns i såväl traditionella som sociala medier – och barn ska inte behöva vara ensamma med de hemskheter de möts av på skärmen.
Det är bara genom att gå framåt tillsammans som vi kan mota rädslan. Den fjärde februari blev en sorgens dag, men det är insatserna människor gör för varandra i efterspelet som hindrar att vi helt tappar tron på mänskligheten.