Sverige, vi har en vinnare.
Det brukar innebära blommor, ära och berömmelse.
Men inte den här gången. Med skammens rodnad på kinderna tar välfärdsslöseriet hem titeln ”Årets värsta slöseri”.
Med hjälp av allmänheten har Slöseriombudsmannen varje år sedan 2014 utsett det värsta slöseriet med skattemedel.
Bland årets tävlande märks: Malmö kommun betalade en halv miljon kronor för att kreera ljudet av staden. Bland annat spelades tystnaden på bibliotek in. Timrå satsade på att sälja kommunens prisbelönta vatten. 25 år senare hade inte en enda flaska sålts. Kostnaden landade på en kvarts miljon skattekronor.
Men Malmös och Timrås galenskaper förbleknar vi sidan av välfärdsslöseriet – ”Årets värsta slöseri 2020”.
Fusk och slarv i välfärden kostar skattebetalarna minst 18 miljarder kronor varje år. Det motsvarar cirka 5,5 procent av de totala utgifterna från välfärdssystemen, exklusive ålderspensionssystemet.
Sveriges bidragssystem behöver anpassas efter vår tid. Och efter den socialdemokratiske ministern Gustav Möller, som konstaterade någonting i stil med att ”varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Det gäller politiker och myndigheter, och det gäller de som avsiktligt fuskar, eller oavsiktligt ”felar”.
I höstas presenterade regeringen, Centerpartiet och Liberalerna ett åtgärdspaket för att motverka fusket och missbruket inom välfärdssystemen.
Ett övergripande mål införs om att andelen felaktiga utbetalningar ska minska, heter det i ett pressmeddelande från finansdepartementet. Och det är ju klokt. Att satsa på att de felaktiga utbetalningarna ska minska.
Det handlar om kontroll, kontroll och ännu mera kontroll. Det måste till när enskilda individer, brottsliga nätverk och företag missbrukar till exempel sjukförsäkring, föräldraförsäkring, tandvårdsstöd och assistansersättning.
Det behövs (tyvärr) kontrollsystem. Tyvärr för att det bästa naturligtvis varit om människor är ärliga, att de inte får för sig att fuska från allra första början. Inte ens lite, i gråzonen, för att hen fått för sig att ”alla andra göra det” – så varför inte jag.
Det är en väldigt farlig attityd som successivt undergräver förtroendet och ekonomin för det svenska välfärdssystem som vi ska vara stolta över.
Allmänhetens attityder till välfärden är minst lika viktig som att det finns kontrollinstanser för att stävja missbruk. Vi får aldrig glömma att välfärdsstaten vilar på en moral som säger att man ska göra rätt för sig.
Därför är det oerhört viktigt att välfärdsslöseriet inte blir en vinnare fler gånger.