Behövs de, allihopa?

Coronapandemin har inte bara avslöjat bristerna i vårt samhälle.

Den har också ställt ett antal intressanta frågor.

En av dem är: Behövs de, allihopa? Politikerna alltså.

För drygt en vecka sedan startade ett nytt politiskt år i Skellefteå. Med ett kommunfullmäktigesammanträde.

Det var glest i bänkraderna. Bara drygt hälften av platserna var besatta. Ett försök att minska risken för smittspridning.

De vanligtvis 65 ledamöterna hade blivit 35. Och så kommer det att vara hela hösten. Men märktes det?

Nej, egentligen inte. Det finns uppenbarligen någon form av tyst hierarkisk ordning i de flesta partier. Kommunalråden och gruppledarna är mest aktiva. Sedan kommer nämndsordförandena och sedan resten.

När det sedan är ”resten” som är ofrivilligt frånvarande märktes frånvaron inte i debatten. I varje fall inte nämnvärt.

Så då är frågan: Behövs de, allihopa?

I Italien blev svaret nej i en nyligen genomförd folkomröstning. Antalet parlamentsledamöter dras ner.

Nu ska man kanske inte jämföra Italien med Sverige och i förlängningen Skellefteå. Italien har haft 67 regeringar sedan andra världskriget. Sådant ger en god grogrund för tvivel på politikens samlande kraft och därtill hörande politikerförakt.

Frågan kvarstår: Skulle Skellefteå klara sig på ett mindre antal ledamöter.

Ja, utan problem. När allt färre vill engagera sig partipolitiskt hade det till och med kunnat lösa problemet med rekryteringen av aktiva politiker. Färre ledamöter hade också gjort det enklare för väljarna att utkräva ansvar.

Det finns alltså fördelar med färre ledamöter. Men också nackdelar.

Att följa italienarna i deras fotspår vore ett misstag, sett ur ett demokratiskt perspektiv.

Tillbaka till Skellefteå.

Här är det snarare så att det är de politiska partierna som behöver förändra sitt arbetssätt. Till exempel hur man fastställer listorna med kandidater till kommunfullmäktige.

Speglar de samhället? Är de utrikes födda tillräckligt väl representerade, de med funktionsvariationer, de årsrika?

Minskar antalet politiker i de beslutande församlingarna finns det en risk att de blir än mer åsidosatta.

Med färre politiker ökar avståndet till väljarna. De ska representera fler väljare.

Det är inte antalet ledamöter i de beslutande församlingarna vi först och främst behöver diskutera. Det är hur vi kan fördjupa demokratin och göra den mer demokratisk.

Och då är inte färre ledamöter, med fler arbetsuppgifter, rätt väg att gå.